happygoluckiest


Lämna en kommentar

Stay strong!

En av mina närmaste vänner, kallad giraffen, har blivit väldigt illa drabbad och jag började skriva ett brev till henne. Men jag tyckte det skulle passa bra även här som allmängiltigt råd till alla som ibland inte finner några ord till dem som vi känner så mycket för men inte kan hjälpa.

Vad säger jag till dig nu när du sökt mitt stöd så många gånger och jag för första gången inte har några fler uppmuntrande ord att komma med, vad säger jag till dig då? Vad säger jag till dig, du som är den mest positiva, gladaste av alla jag känner. Du som jag har så mycket gemensamt med, inte bara våra barns svårigheter utan kanske mera att vi tänker så lika, har så liknande bakgrunder och att våra gemensamma beröringspunkter format oss till liknande människor med liknande synsätt och värderingar. Du som jag känner så mycket för, du som gör mig glad med din optimism, din inspirerande positiva livsglädje och din enorma klokskap. Du som alltid strålar som solen och ser glädjen i det lilla, du som inte bara orkar och orkar och orkar utan även lyckas med konsten att vara den gladaste och mest tacksamma människan jag känner. Du som redan orkat så enormt mycket mera än alla andra någonsin kommer att göra. Vad säger jag till dig nu, när du drabbas av det ena efter det andra som du inte kan kontrollera eller styra över? Du som alltid ser en utväg, som ser det positiva, som ser möjligheter där andra ser hinder. Det är inte rättvist att just du drabbas så här. Det är inte rätt att en så glad och kärleksfull människa som du ska utsättas för den ena uppförsbacken efter den andra. Hela tiden har jag stått bredvid dig och hejat på, vetat att du klarar det eftersom du är du. Vad säger jag nu när jag vet att alla människor har en gräns för vad de orkar och mäktar med och att du kanske har nått din gräns snart. Vad säger jag då?

Kanske är det enda jag kan säga nu är att jag själv varit där. Att jag själv orkade och orkade för att jag trodde och hoppades att för varje gång jag orkade lite till så skulle jag snart få lön för mödan. Då skulle det snart bli bra.

Men de gånger som man känner det som man orkat för länge utan att få den där lönen, när man orkat och orkat och det enda man får är ännu en käftsmäll, när det enda alternativet känns som att ge upp, att låta bli att orka längre eftersom det ändå inte lönar sig. När man inte längre skymtar det där ljuset i tunneln. Nyss såg man det och plötsligt är det becksvart.

Vad säger jag till dig då när allt blev svart och du inte vet när eller ens om det någonsin kommer att bli ljust igen.

Det enda jag kan göra är att tända en liten tändsticka i ditt mörker. Titta på den tändstickslågan och orka lite till. Jag kan inte säga hur länge till du måste orka eller hur du ska göra, men låt den lilla tändstickslågan symbolisera din kraft. Även om den är liten nu så brinner den fortfarande och även om du inte vet när det blir ljust igen och hur du ska orka så är det enda sättet. Fortsätt orka. Det finns inget annat alternativ.

Jag tror att giraffer har så långa halsar för att de ska kunna se solstrålarna ovanför regnmolnen.


Lämna en kommentar

Vårt behov av tröst är omättligt.

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev Stig Dagerman. Har ni inte läst novellen så gör det, Dagerman är min favoritförfattare och hans språk är i en klass för sig.

Jag tröstar människor dagligen. Människor som har trassliga äktenskap, som har alkoholproblem, svåra och obotliga sjukdomar, människor som mist någon de älskar, människor som sitter vid sitt barns dödsbädd, människor som har smärtor som ingen kan föreställa sig och människor som inte vill leva längre. Jag är bra på det, jag är proffs på att trösta eftersom det är mitt yrke och jag har gjort det tusentals gånger. I det professionella bemötandet ligger det att vara empatisk men inte privat. Jag känner med de här människorna och tar emot deras smärta, men jag låter det landa på ytan. Jag kan bara ta emot sorgen, hålla den en stund i mina händer och ibland ge några råd om vad den tröstbehövande kan göra med sin sorg. Sen ger jag tillbaka den igen, för det är ju inte min sorg. Jag bara håller den en stund för att lätta på bördan. Jag är tacksam att jag kan få göra det för människor i deras svåraste stunder. Det är så jag måste se det. Annars skulle det inte gå.

Igår fick jag hålla en väns sorg en stund och det blev oväntat jobbigt. Jag ville ge tillbaka sorgen där den hörde hemma då jag själv började känna mig gråtfärdig och fick ett tryck över bröstet. Men min vän fortsatte att lasta över sin tyngd hos mig ett bra tag och jag kunde känna hur all energi sögs ur mig. Resten av dagen hade jag huvudvärk och kände ett tryckande obehag.

Nu var min väns bekymmer inte av samma kaliber som de jag brukar få härbergera i mitt yrke men jag blev personligt berörd eftersom hon är min vän och jag reagerade inte professionellt, jag reagerade känslomässigt och personligt. Även detta måste jag få göra ibland utan att det spelar så stor roll för den jag tröstar.

När jag själv behöver tröst så ser jag till att det är en professionell tröstare som får hålla min sorg en stund. Och då menar jag inte att jag  i terapi utan att jag lägger min börda i någons händer som jag vet är kapabel att hålla den en stund. Någon som förstår just mig och mina problem. I första hand en av mina närmsta vänner men i specifika fall till andra forum som anhörignätverket jag är med i tex.

De saker som ibland hotar att dränera min energi är ju ganska ovanliga saker som till exempel hur det känns att fira en storhelg tillsammans med en vilt främmande människa som jag aldrig förr träffat, där hen äter min mat och sitter hela kvällen i min soffa. När min son hade en vikarierande assistent en julafton. För trots att jag är oändligt tacksam över den hjälp han får och inser att det är egentligen inte är något att beklaga sig över så kan jag ibland, mot min vilja och bättre vetande, reagera på såna saker. Jag antar att det är min väldigt speciella situation som funkismamma som gör sig påmind.

En god vän till mig brukar säga att jag aldrig någonsin klagar men det är en modifierad sanning. Visst klagar jag, men inte till alla och inte varje dag. Det är både för min egen skull och för min omvärlds skull.  Jag ser helt enkelt ingen poäng i att klaga till någon som inte är beredd att bära min sorg en stund. Att skriva något på facebook om mina privata problem ger mig kanske några välmenande styrkekramar och några uppmuntrande ord men det är inte tröst av kvalitet för mig. Då de flesta inte känner mig tillräckligt väl för att kunna trösta mig så är det oförskämt av mig att försöka lasta den på dem, anser jag.

Det är inte konstruktivt och faktiskt snudd på oförskämt att lägga sina klagomål hos någon som man inte vet om den kan bära dem. Vi blir ju ibland kritiserade för att bara säga ”Det är bra!” när grannen, kollegan eller någon annan flyktig bekant frågar hur det är när vi möts. Men det är ju faktiskt artigt och hänsynsfullt att svara så, det är ju bara en sed, en artighetsfras. Jag minns hur förvånad jag blev i USA när butiksbiträdena frågade ”How are you?” och innan jag hunnit svara så hade de svept förbi. Det är ju samma sak där, bara en artig sed. Motsatsen, att klaga till grannen som man knappt känner när man möts i hissen att ”Jag har sån värk varje dag” eller liknande är ju faktiskt helt poänglöst till att börja med och vad vet jag om den personen? Hen kanske precis fått ett cancerbesked av sin läkare och där står jag och gnäller.

Om du ofta blir besviken när du söker tröst och förståelse så kan du börja med att se över i vilka händer du försöker lägga din börda. Förmodligen är det hos några som inte mäktar med att hålla den. Tänk mera konstruktivt när du söker tröst och hämta trösten där du får den bästa hjälpen.  Samtidigt så har jag alltför mycket integritet för att tala om för människor jag inte känner om mina sjukdomar och dagliga bekymmer. Ju mer du pratar om dina bekymmer, desto mer fokuserar du på det negativa. På samma pragmatiska vis väljer jag att ge min reumatism noll uppmärksamhet. Jag pratar om min värk när jag är på läkarbesök och det är fullt tillräckligt, jag har ont, varken mer eller mindre och vad andra än säger så förändras inte det. Att söka tröst hos andra angående det är inte konstruktivt för mig. Jag kan någonstans förstå att andra gör så, att värk ibland kan vara så frustrerande att vi helt enkelt måste klaga för att inte explodera. Men det finns en fara i att fokusera på det negativa så länge det inte handlar om konkreta problemlösningar. Flera av dessa faror har jag skrivit om tidigare, bland annat här Så jag försöker att vara restriktiv och framförallt konstruktiv när jag behöver tröst. För tröst behöver även jag ibland. Det behöver vi alla, oavsett hur lyckliga vi är. Vårt behov av tröst är omättligt. Och tack vare att jag söker tröst hos rätt människor så är jag lycklig. Lyckligt lottad att ha fantastiska vänner, lyckligt lottad som får vara den som ger tröst till andra och den som själv får tröst när jag behöver.


3 kommentarer

Lär dig ratta din inneboende kraft.

Förra veckan var lite jobbig för mig personligen. Jag har jobbat ca 100 timmar extra i mars månad, har ett avslutat kärleksförhållande i färskt minne och så blev jag sjuk i influensan. Inga stora bekymmer alls egentligen, men tillräckligt för att jag skulle känna mig helt slutkörd och när jag är helt slutkörd så blir jag låg, dyster och lite vemodig.

Jag vet precis vad jag ska göra vid varje sånt tillfälle, jag vet vad min kropp och själ behöver; den behöver återhämtning, vila, mindfullness och att jag tillåter mig att vara dyster en stund. Det här är så naturligt för mig så jag nästan inte ens tänker på det, som att ta ett glas vatten när jag är törstig. Efter en dags lugn och ro där jag pysslat om mig själv med böcker, skön musik, lite godis eller liknande så är jag tipptopp igen.

För mig är livets svackor något jag tar med i beräkningen och som jag så många gånger skrivit förr så är det en av nycklarna till lyckans hemlighet; livet innehåller både roliga och mindre roliga saker. För alla. Att vara lycklig är inte att vara förskonad från bekymmer och svårigheter; att vara lycklig är att räkna med att det ibland känns motigt, ibland händer jobbiga saker och olyckor. Att vara lycklig är att reflektera över detta och veta hur man ska hantera problemen när de kommer.

Olyckliga människor räknar inte med problemen och tycker ofta att deras problem är unika och orättvisa. Olyckliga människor vet oftast inte varför de får problem och de vet väldigt sällan hur de ska lösa dem.

Där har du hela svaret på lyckogåtan i en enda mening! Att vara lycklig är helt enkelt att förstå att alla får bekymmer ibland och att veta hur bekymren ska hanteras på bästa sätt när de kommer. Visst låter det enkelt och ändå är det så svårt.

De sakerna jag hade att hantera förra veckan är ju egentligen peanuts så det är väl enkelt för mig att säga kanske, men det fanns en tid i mitt liv där jag nästan dagligen frågade mig hur jag lyckades vara så glad och lycklig när jag hade så otroligt mycket mera sorg och jobbigheter i mitt liv än alla andra jag kände. Nu i efterhand så vet jag att det var för att jag lärt mig att fokusera på det positiva medan människor i min omgivning- som hade relativt bättre liv och förutsättningar- valde att fokusera på det negativa i deras liv. Jag har med tiden lärt mig att hantera mina problem genom att stärka min självkänsla – när du vet vem du är och vad du behöver så blir det enkelt och självklart vad just du behöver göra i livets olika situationer för att må så bra som möjligt.

Utmattningssyndrom handlar inte om stressiga arbetsplatser och omänskliga krav från omgivningen, det handlar om individens brist på kunskap om sina egna gränser; låg självkännedom och oförmåga att bromsa och återhämta sig när man behöver.

Det här är kanske tuff kärlek men jag tror inte ett ögonblick på att skylla på omständigheter för att man blir sjuk av stress. Vi har alla såna enorma inneboende krafter att klara av alla livets påfrestningar, vi måste bara lära oss att utnyttja den kraften.

Om vi vore bilar så skulle vi alla vara jaguarer, men många sköter inte om sitt fordon, byter inte säkringar och fyller på olja när det är dags, vissa använder fel sorts bränsle som förstör motorn och vissa bara kör och kör tills bränslet tar slut och några stycken kör in i bergväggar.

Vi måste lära oss att ta hand om vår fantastiska och urstarka motor. Vårda den ömt, bromsa i tid och gasa när det behövs.Svårare än så är det inte. Det svåra är att få människor att förstå att de faktiskt är en Jaguar när de är helt övertygade om att de är en Skoda.

Visst har vi alla olika förutsättningar i livet, inte minst ekonomiskt. Men alla har den här inneboende kraften, en motor med flera tusen hästkrafter. Livet är ju egentligen så enkelt när man väl lärt sig köra sin inneboende Jaguar: Sköt om ditt fordon med mycket kärlek, lär dig att köra på de minst farliga vägarna, räkna med att de ändå dyker upp faror och var beredd att bromsa i tid.

Och när de riktiga stormarna tornar upp sig, då sätter du plattan i mattan och känner draget från ditt inre vrålåk när du kör rakt igenom stormen. Like a boss!


1 kommentar

Stresshantering och copingstrategier.

Stresshanteringsverktyget som jag lärde ut i ett tidigare inlägg går att utveckla. För att kunna fokusera rätt på ett problem så krävs det att man skalar av de subjektiva känslorna från problemet och ser det så objektivt som möjligt.
Beskriv problemet precis så som det är utan att göra det större eller mindre.
Exempel: En kvinna får av sin läkaren veta att hon har astma. Hon kan antingen göra problemet mindre än vad det är; ”Det är nån liten åkomma jag fått, det är ingenting. Jag har annat att tänka på” Här stoppar hon huvudet i sanden och försöker undvika sitt problem.
Eller så kan hon överdriva genom att ge problemet en massa subjektiva känslor: Jag har fått en dödlig sjukdom, man kan faktiskt dö av den, den är obotlig och jag måste äta en massa tabletter som säkert ger biverkningar också och det är så hemskt, jag är svårt sjuk nu, jag känner det. Tänk om jag inte kan andas? Tänk om jag dör?”
Om man skalar bort det subjektiva och inte förminskar sitt problem så kan kvinnan se det så här; ”Jag har fått astma, det är en kronisk lungsjukdom som är ganska vanlig. Jag måste medicinera mot den men då kan jag fungera precis som vanligt och leva ett normalt liv.”
Genom att vara så objektiv som möjligt så gör du det enklare för dig själv att handskas med ditt problem och du får lättare att fokusera på olika lösningar. Samtidigt som du undviker att bli alltför stressad, en stressad person får svårt att fokusera och hitta lösningar.
Jag arbetade en tid på en sjukstuga långt uppe i norrland. Läkaren där, som var av den gamla sega norrlandsstammen, hade en unik förmåga att få patienterna att rikta sin strålkastare mot problemet, att fokusera utan att överdriva eller förtiga. När han lyssnat en stund på patientens berättelse om allting så brukade han helt lugnt, med sin gemytliga finlandssvenska dialekt säga ”Nå, vad är värst?”
Vid stora kriser, som vid egen eller nära anhörigs svåra sjukdom och vid dödsfall så brukar vi använda oss av någonting som kallas för copingstrategier.
Coping är egentligen hur man handskas med en stor och livsavgörande händelse; man kan bli den som söker trygghet i fakta, man googlar, läser på om sin sjukdom, pratar med andra som varit i samma situation och känner att kunskap och kontroll är det som lugnar. Det är egentligen detsamma som att vara objektiv som i exemplet ovan.
Andra copingstrategier kan vara undvikande; att självmedcinera bort ångesten med alkohol eller tabletter, att vägra inse fakta om sjukdomsförloppet, att bli aggressiv och börja söka syndabockar istället för att fokusera på problemet är också en slags copingstrategi även om den inte är så dynamisk.
De som har de bästa copingstrategierna är de som både väljer att vara objektiva och dessutom har ett nätverk av familj och vänner som stöttar.
Väldigt mycket handlar det nog också om vilken människa man är och hur van man är med utmaningar.
För det här med coping är som allt annat, något man kan träna upp. Är man van att fokusera på det som är positivt så hittar man enklare sina egna copingstrategier.
Jag skrev ju för ett tag sen om min sons epilepsi och hur jag lärt mig leva med den. Nu för några dagar sedan fick en närstående till mig symptom som tydde på hjärnblödning, stroke eller kanske hjärntumör.
Efter alla undersökningar så visade det sig att problemen berodde på ett högt blodtryck som förmodligen är stressrelaterat. Jag som är van vid coping tycker därför att det här var det bästa som kunde hänt min närstående. Att det höga blodtrycket upptäcktes och kan regleras istället för att det dröjt ett tag och sen hade det orsakat en stor stroke som kanske resulterat i bestående funktionsnedsättningar och i värsta fall död.
Min coping består av att jag är väl insatt i sjukdomen så att jag kan ha en objektiv bild av det och att jag är van att använda copingstrategier; när jag väljer att se någonting precis som det är så är det också enklare att hitta en mening eller något positivt med det som händer.
Visst, jag förstår att det låter lite provokativt att säga att man kan se saker, riktigt dåliga saker, positivt. Men faktum är att de flesta gör det även om de inte är medvetna om det. Tänk dig en riktigt svår händelse i ditt liv och du kommer säkert kunna säga att du utvecklades under den perioden; att du växte, eller lärde dig vilka som var dina riktiga vänner osv.
Om du tänker efter lite till så var den här lärdomen eller utvecklingen faktiskt din copingstrategi; du lärde dig att hantera en svår händelse i ditt liv och om det händer igen så kommer du automatiskt att plocka fram den lärdomen och använda den igen.


Lämna en kommentar

Konsten att vara snäll.

Min favoritförfattare Stig Dagerman har skrivit: Ett enda kan du göra, det är en annan människa väl.
Funderar man ett tag på citatet så blir innebörden klar. Vi går igenom livet och påverkas av alla vi möter. Vår egen lyckonivå är inte statisk, den ändras eftersom beroende på vilka vi träffar och vilken inverkan de har på oss. Vissa människor ger oss lycka, vi blir lyckliga när vi är tillsammans med dem och vissa människor är påfrestande på olika sätt.
Du är aldrig bara enbart lycklig eller olycklig, om du skriver ner dina olyckor på ett papper när du känner dig olycklig så kan du samtidigt skriva saker som du är lycklig för. Som jag skrivit om tidigare så är det en bra övning att varje dag skriva ”lyckodagbok” även när man känner sig som mest olycklig. Det är ett enkelt sätt att få överblick i vad man kan åtgärda enkelt genom att skapa fler happy moments i sitt liv.
Jag tänker mig en våg där den ena vågskålen innehåller problem och olyckor och den andra innehåller det som är lyckliga saker. Vi måste hela tiden se till att vågskålarna är i balans, helst ska lyckoskålen väga tyngst och vi måste se till att ju fler jobbiga saker vi har i livet desto fler happy moments, mindfullness och annat behöver vi. Se till att du har mycket lyckokapital att leva av om det kommer dåliga tider helt enkelt.
När jag blev deprimerad så berodde det ju på att en stor mängd olyckliga saker hände samtidigt men också på att jag hade för lite på lyckokontot just då. På så sätt går vi hela tiden genom olika känslor av glädje, lust, obehag, trötthet, lycka och olycka. Lyckan är föränderlig och böljar fram och tillbaka under dagen, du ger och tar av olika människor du möter.
Att göra snälla saker för sina medmänniskor är också en lyckoförhöjare. Genom att tänka snälla tankar, vara generös och sprida optimism så känner tränar du upp din empatiförmåga, blir gladare och sprider lycka omkring dig, det är konstaterat. Även om människan du vill väl inte ger dig så mycket tillbaka just då så korrigerar du det säkert utan att tänka på det. Du kan känna dig trött efter ett krävande möte med din chef men blir glad igen efter ett pass på gymet eller ett telefonsamtal till någon som får dig att skratta.
Den lycka du förlorar när du tvingas umgås med en energitjuv tar du snabbt igen när du träffar en vän du gillar till exempel.
Varje gång jag träffar en människa så tänker jag att jag vill att den här människan ska vara lycklig.
Det är inte så ambitiöst som det låter och är såklart beroende på vem det är. Är det någon jag möter i hissen så räcker ett leende och lite småprat, att hjälpa en tant med rollatorn på bussen eller liknande. Att bli arg, säga ifrån och visa civilkurage för en okänd människa är också att vara snäll, för det är också att göra en annan människa väl.
Ju mer personen betyder och ju närmare vi står varandra, desto mer lycka är jag villig att ge ut.
Det spelar ingen roll om vi gör snälla saker för att få något tillbaka eller ej. Det är inte tanken som räknas, det är handlingen! Tex så sa gav jag en person en komplimang en gång för att jag kände att den personen verkligen behövde det, inte för att jag egentligen menade det. Och en mera tacksam person har jag sällan varit med om kan jag säga, jag fick till och med ett handskrivet brev där personen tackade för det snällaste någon sagt till hen. För mig var det inget, för någon annan var det det snällaste någon sagt.
Om du skänker 100 kronor till rosa bandet bara för att få skriva det i en status på facebook och visa vilken god människa du är så har du ändå gjort en snäll sak samtidigt som du själv kände dig lyckligare och det är det viktigaste.
Min mormor var en sån person som alltid måste vara väldigt snäll mot andra, hon stickade vantar med invecklade mönster som hon gav bort i julklapp till avlägsna släktingar hon knappt träffade, hon ringde alltid när någon fyllde år och hon brydde sig mycket om alla.
Så snäll är inte jag. Jag skulle kunna vara det men min tid och min ekonomi räcker inte till för det men i stort ser jag inget fel med att vara så snäll som min mormor var. Hon blev själv glad av att vara så snäll och jag vet att alla andra också blev glada av hennes snällhet.
Eftersom jag själv är mycket mera ekonomisk med min snällhet då jag inte är pensionär och kan sitta och sticka vantar hela dagarna så har jag i alla fall fått med mig lite av min mormors snällhet och tycker det är roligt på riktigt att när jag har tid och möjlighet att överraska någon som inte förväntat sig det med en burk hemmagjord marmelad, gärna i en fin burk med handskriven etikett på.
Det som tar minst tid av allt är att lyssna på andras problem. Det är det minsta du kan göra för en vän.
Det är alltså glädje att vara snäll och det ska du vara uppmärksam på för när du känner obehag eller motvilja, då ska du inte vara snäll för då är du inte så snäll egentligen som jag skrev i det här inlägget.
Regeln är alltså att så länge du själv blir lycklig av att göra andra människor väl så är det bra, känns det som det bara blir jobbigt så ska du se upp.
Hur gör du då om en nära vän kommer och lägger en jättetyngd i din olycksvågskål?
Din bästa vän har den värsta krisen och ältar detta med dig varje dag, hur klarar du det från att tära på ditt eget lyckokapital men ändå vara den där goda vännen som tar emot och lyssnar?
Det viktiga är att du inte tar över din väns problem, du ska inte lösa dem för du äger inte problemet. Det är väldigt lockande att göra det, jag vet det kommer bara leda till att du själv blir dränerad och då kommer
knappast vara den där starka och snälla vännen som lyssnar och stöttar och det är ju den du ska vara.
Om du börjar känna att din olycksvågskål blir för tung så se till att fylla på din lyckovågskål lite extra eller så ger du tillbaka den där stenbumlingen som din vän försökte lägga på dig. Du talar helt enkelt om för din vän att det här gjorde mig upprörd att höra, eller det här berör mig väldigt mycket, jag blir så ledsen/arg/uppgiven eller vad det nu är.
För grejen är ju att det är din vän som ska känna sig uppgiven/arg/rädd/ledsen och olycklig. Inte du. Du kan känna med din vän men inte åt hen.
Du känner säkert igen det själv, att du någon gång sökt stöd hos någon som istället för att lyssna på dina känslor börjat känna en massa saker själv istället och då blev du besviken, eller hur? Du kände att du inte fick det där stödet för personen som skulle stötta dig blev egoist och blev den som hade alla känslorna istället.
Genom att ge tillbaka känslorna; att tala om för din vän att nu var det du som blev ledsen och arg så lättar du på olycksbördan hos dig själv och kan fortsätta att vara den där stöttande vännen.
Har du suttit i telefon i två timmar med din nära vän och lyssnat på olyckligt ältande så kan du avsluta samtalet med att det här var riktigt jobbigt för mig att lyssna på, det här gjorde att jag känner mig sänkt. Jag blir så upprörd på ditt ex att jag vill åka dit och strypa honom nu. Men vi kan prata mera i morgon, då har jag lugnat ner mig!
Bara genom att säga så har du lämnat tillbaka känslorna där de hör hemma.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagerman – ”Samlade skrifter”. Band 10

Stefan Einhorn- ”Konsten att vara snäll” (2009)


4 kommentarer

Den livsviktiga sorgen.

Vad är det perfekta livet, hur ser den där drömbilden ut som vi någonstans bär med oss där vi tror att om vi befinner oss just där, med de människorna och med de omständigheterna, då är vi lyckliga. Villa, vovve, volvo, brukar skämtsamt sägas om svenssonlivet som betecknar det trygga, stabila. Det lyckliga?
Vad händer om vi aldrig hamnar där, om vi förblir ensamma, om vi bildar en regnbågsfamilj istället, eller om ens partner dör i cancer, eller det efterlängtade och älskade barnet som man hoppades skulle bli hockeyproffs har en grav hjärnskada och aldrig ens kommer kunna ta på sig en jacka själv, ännu mindre ett par skridskor och bli ishockeystjärna. Om man drömmer om fem barn men inte kan få ett enda? Vad händer när vår drömbild av lyckan krossas? Kan man bli lycklig ändå, på något annat sätt?
Ofta hör vi sägas att det som inte dödar, det härdar. Jag vet inte om jag tror att det är så enkelt.
Då skulle inte så många människor gå omkring vilsna, olyckliga och otacksamma.
Tiden läker alla sår, är ett annat sånt där uttryck som folk vräker ur sig utan att veta vad de menar och det är ju inte heller helt korrekt om det inte är frågan om ett skrapsår på knät alltså.
Sanningen är att det är sörjandet som läker alla sår. Att sörja en förlust är det enda sättet att kunna gå vidare. Att bara ”lägga locket på” och påstå till omvärlden att jag har lagt det bakom mig nu och gått vidare, är inte att sörja. Ok, nu beror det ju även på vad det gäller men om vi talar om en större förlust som en grov kränkning; våldtäkt, rån, misshandel, mobbing eller en avslutad kärleksrelation eller en närståendes svåra sjukdom eller död. Då måste man sörja innan man kan gå vidare. För sorgen är det som läker såren. Det som är sant i talesättet att tiden läker är att sorgen tar tid. Lång tid, minst ett år innan den mest akuta sorgen är avklarad.
Ju större förväntningar du haft på den du förlorade, desto djupare och svårare kommer sorgen att bli.
Jag själv har till exempel aldrig haft några stora drömmar eller förväntningar när jag inlett ett nytt förhållande. Jag är ganska pragmatisk och har mera inställningen av att det ska bli spännande att se vad det här kan bli. Sålunda har min besvikelse inte heller blivit katastrofal när det tagit slut eftersom jag inte hade några drömmar som krossades. En väninna till mig är tvärtom; hon har alltid haft en dröm att träffa en man som ska vara på ett speciellt sätt, hon har en klar bild över hur livet med honom ska te sig och hur de ska ha det. Behöver jag säga att den här kvinnan gråtit många fler bittra tårar av kärlekssorg än vad jag nånsin gjort?
Alla får vi våra drömmar krossade någon gång i livet, oftast flera gånger. Den första illusionen som spricker är kanske när man som barn inser att Tomten inte finns på riktigt. För mig blev nästa illusion som sprack att mitt nyfödda barn inte var friskt, kanske skulle dö. Jag hade som alla blivande mammor gjort upp stora förväntningar om hur livet med den lilla bebisen skulle bli. Jag hade drömt om framtiden, hur min tonåring skulle vara, hur han skulle ta studenten, gifta sig och så vidare. De här drömmarna var jag tvungen att montera ner, en efter en. Det var smärtsamt. Fruktansvärt smärtsamt. Men nödvändigt för att kunna gå vidare med allt vad det innebar att ha ett funktionshindrat barn. Sorgen fanns där länge. Den var nödvändig.
Oberabetad sorg kan visa sig som smärta eller ångest senare i livet och andra svårigheter man råkar ut för kan bli svårare att hantera och mera traumatiska då rester av den gamla sorgen kan göra sig påmind.
Jag deltog i en föräldragrupp för föräldrar med funktionshindrade barn när min son var liten. Jag ville tala om min sorg men blev genast påhoppad av en annan mamma som förklarade att hon minsann inte sörjt sin underbara unge en enda dag, varför skulle hon göra det, hon älskade det här barnet precis som det var.
Jag försökte förklara att det var nödvändigt att sörja barnet man aldrig fick först innan man kan älska det man fick, men hon lyssnade inte. Hon envisades med att hon aldrig sörjt en enda sekund. Som om det vore skamligt att sörja, som om hon vore en dålig mor då. Det var ju precis tvärtom. Jag brukar tänka på henne ibland och undrar hur det gick för henne, om hon kom till insikt till slut.
Sorgen är livsviktig. Hur den ser ut är individuellt men det bästa är att bara låta den vara. Känn och bejaka alla känslor. Gråt när du vill, vila när du vill. Träffa vänner när du orkar. Skratta när du kan.
När jag hade den största krisen i mitt liv (mitt barn var svårt sjuk och kanske inte skulle överleva) så kunde en väninna ibland ringa och säga att jag skulle komma över, att hon hade lagat middag åt mig. Så satt vi hemma hos henne och drack vin och pratade om livet. Ibland gapskrattade jag mitt i sorgen. Det var underbart och jag är så innerligt tacksam för vad den här människan gjorde för mig då. Det var en del i sorgeprocessen att bara få vara, att få bli serverad mat, få prata lite och ha sällskap. Små enkla saker som visade sig betyda ofantligt mycket.
Jag brukar försöka säga åt min väninna med sin drömbild av den perfekta familjen att det finns en miljon olika sätt att bli lycklig på, att hon borde prova, Att hon borde våga. Hon är inte där än. Men hon kanske kommer dit en dag. Jag hoppas det för bitterheten skulle inte klä henne. Bitteheten är missklädsam på alla.
Jag vet idag inte om jag hade varit lyckligare om alla mina drömmar gått i uppfyllelse. Jag har faktiskt ingen aning om det. För jag tror inte det är relevant. Jag kanske hade varit väldigt olycklig då. Men jag är lycklig nu så varför ska jag ens jämföra eller undra?
Det jag vet är att lyckan inte har med det man drömmer om att göra. Man måste släppa sargen, komma in i matchen och bli lycklig där man befinner sig. Att säga farväl till sina drömmar är ett sätt. Sörja det som inte blev. Barnet man inte fick. Pappagestalten man aldrig hade. Den stora kärleken man aldrig fick.
Hitta lyckan inom dig istället. Har du lyckan inom dig så kan du aldrig förlora den, det har jag skrivit förr men det förtjänas att upprepas.
Visst har mina krossade drömmar på sätt och vis gjort mig mera klar över att jag måste se till att vara lycklig med det jag har, inte det jag inte fick. Men för en del människor är det inte så enkelt. Många blir olyckligare och förblir olyckliga. Alla stärks inte av det som inte dödar dem. Jag tycker inte om såna där klämkäcka meningar. Vad allt handlar om är att förstå att det är viktigt att sörja sin krossade dröm och sen se till att bli lycklig i verkligheten istället.
Alla sorger behöver avslutas innan man kan gå vidare men hur gör man med en gammal obearbetad sorg då? Det går att sörja färdigt den också även om det är svårare. Oftast kan man få hjälp hos en terapeut men man är man insiktsfull och medveten om hur den gamla sorgen påverkar en i nuet så är mera ältande kanske bara kontraproduktivt, det räcker att man känner till sorgen och dess konsekvenser; att gräva ytterligare i det gör bara att gamla sår rivs upp igen. Du kan avsluta din gamla sorg med en symbolhandling istället. Tala ut med dig själv om din förlust, säg att du kommit över, förstått och förlåtit. Släng bort gamla minnen som smärtat. Bränn exets tröja eller släng bort hens böcker. Gå till din pappas grav lämna en blomma och ett brev där du skrivit att du avslutar ditt sörjande och går vidare nu. Fokusera på att du är en annan person nu. Drömmarna är borta. Ditt liv är ett oskrivet blad.
Nu ska jag ta några dagars bloggpaus. För dig som eventuellt inte kan vänta har jag gjort några tidsinställda inlägg, det återstår att se om det fungerar bara. Jag ska ha en helt fantastisk människa på besök. En man som jag inte har några illusioner om mera än att det uppstår någon slags magi när vi möts. Så jag ska ägna mig åt att lyckoboosta med italiensk mat, champagne och amore. Livskvalitet och lycka! Ta hand om dig så länge.


Lämna en kommentar

Bitter? Jag? Aldrig!

Om jag frågar någon: Är du lycklig? Så skulle svaret antagligen bli ”ja” och om jag frågar någon ”Är du bitter?” så skulle svaret lika säker bli nej. För det första så har de flesta ingen insikt i att de är bittra och olyckliga (de lyckliga har däremot den insikten) och för det andra så skulle det kännas som om du är en sämre människa ifall du erkänner att du inte är lycklig. Du kanske tänker att du inte borde känna dig olycklig; du har ju jobb, ett fint hem, du har kanske barn och en partner som älskar dig. Skulle du vara olycklig?
Kanske har du ställt den frågan till dig själv i det tysta och undrat varför du inte kan vara lycklig trots att du har alla förutsättningar. Om en människa är olycklig så är det en inre tomhet man känner, en svårighet att känna sig glad och lugn. En bitter människa bär på en inre ilska, ett missnöje som gör det omöjligt att uppskatta det som är bra. Bitterhet beror på en obearbetad sorg som tar sig uttryck i att man ständigt förväntar sig det värsta, blir misstänksam och missnöjd. Forskning visar att bittra människor har sitt stressystem påslaget hela tiden och är därför predisponerade för högt blodtryck och hjärtinfarkt.

Min mormor hade många systrar men bara en bror. Denna bror var ogift och barnlös och var allmänt känd som en bitter kuf. Min mormor, som var en fantastiskt duktig kock och  älskade stora släktkalas, hade en jul bjudit hem alla systrar med familjer och bror .  Alla och berömde maten, skrattade och deltog i det sociala samspelet. Alla utom brodern, han satt bara och lassade in utan att delta i pratet och skratten. Till slut undrade min mormor om han tyckte att maten var god. Då tittade han upp från tallriken och fräste ”Jag säger väl till om det är nåt fel”. I min familj brukar vi citera honom som ett skämt när vi äter mat hos varandra men bakgrunden till hans bitterhet var förmodligen att han var ledsen över att han förblivit ogift och barnlös och kände sig obekväm tillsammans med sina lyckade systrar med sina familjer. Kanske är det så, eller så var det något annat. För orsaken till att en människa blir bitter är alltid ett misslyckande av något slag. Att man blivit kränkt, lurad, besviken eller mobbad till exempel.

Det värsta exemplet på en bitter människa var en person som vann en lyxkryssning i Karibien och kom hem och klagade på allt; mineralvattnet var av det billigaste märket, skaldjuren var frysta och inte färska, i Mexico blev man lurad av den inhemska befolkningen som försökte sälja dyrt krimskrams till turister, personalen på färjan var otrevlig (No shit Sherlock, fast du var så trevlig själv?) och förresten så var det väl för att rederiet ville göra reklam som man gav bort en kryssning som lotterivinst. Tänk att vara så missnöjd med en resa som man fått gratis- här kan man prata om att bitterheten är ett funktionshinder i själen. Där man verkligen är förhindrad att uppleva livskvalitet.

Orsaken till bitterheten ligger som sagt i det förflutna. Man kanske blev osyldigt anklagad för något på jobbet och fick sparken. Då riktas bitterheten mot arbetsgivare, arbetsmarknaden och kanske till hela det politiska styret. Blev man utsatt för en kränkning i sitt äktenskap kan bitterheten riktas mot det motsatta könet (eller det egna könet om äktenskapet var samkönat).
Bitterhet är vanligt hos föräldrar till funktionshindrade barn, där besvikelsen beror på det icke friska och perfekta barnet man hade förväntat sig och bitteheten tar sig ofta uttryck i att man blir hatisk mot myndigheter om man inte får den hjälp man tycker sig ha rätt till, till sjukvården och så vidare. Många föräldrar till funktionshindrade barn använder all sin energi till att kriga mot myndigheter, skolor och överklaga beslut. Detta är dubbelt tragiskt då man som förälder till ett funktionshindrat barn behöver all sin energi till just att vara förälder och det gagnar inte barnet att mamma eller pappa blir deprimerade och utbrända. När man är förälder till ett funktionshindrat barn har man massor av hjälp genom att använda mindfullness, empati och tacksamhet. Att vara mindful ger dig tålamod och hjälper dig att återhämta dig effektivt då sömn är en bristvara när man är funkisförälder. Som funkisförälder är man också ständigt i kontakt med väldigt många människor och myndigheter; skola, pedagoger, läkare, sjukvård, försäkringskassan och inte minst alla andra med barn utan funktionshinder. Då behövs mängder av empati för att förstå att alla i hela världen inte har full koll på hur ens barns behov ser ut och ska bemötas. Empati för att informera istället för att bli arg och kränkt. Empati för att förstå att vissa människor är korkade men de allra flesta är jättesnälla (faktiskt) och tacksamhet för att klara av vardagen; tacksamhet för allt det man fick istället för sorg över det man inte fick.
Det finns bara ett sätt att ta död på bitteheten; Sörj, kom över det och gå vidare.
Fick du sparken från ett jobb; sörj, kom över det och gå vidare. Alla arbetsgivare är inte samvetslösa psykopater som behanlar människor som sopor. Om du blev felbehandlad ev en inkompetent läkare; sörj, kom över det och gå vidare. Alla läkare är inte sadister eller opålitliga, du hade bara otur.
Jag tror att mindfullness, empati och tacksamhet är de dynamiska motorerna för att komma vidare ur sorg och bitterhet. Mindfulness genom att lugna ner kroppens stressystem. Empati genom att förstå att människor oftast vill dig väl. Hela samhället vill dig väl. De gånger det klickar så beror det på olyckliga omständigheter och var ett tragiskt undantag. Tacksamhet genom att se det man fortfarande har, när du gått vidare är det inte sällan man tycker sig uppskatta den tråkiga erfarenheten man haft genom att man lärt sig något av den och att man fick nya chanser till något annat. Något lika bra eller bättre. Så nästa gång du sitter på akutmottagningen och retar upp dig mer och mer på att du får vänta så länge och sitter och planerar hur du ska formulera en amälan mot landstinget så använd dig av mindfullness; inget är lika lugnande och stresshämmande. Empati: Visst begriper du att alla som jobbar där gör sitt bästa och att man måste låta de som är sjukast gå före. Tacksamhet: Tänk på vilken fantastisk tur du har som har sån lyxig vård. Helt gratis dessutom.
Skriv upp fem saker i ditt liv som du är riktigt tacksam för och nästa gång du känner dig missnöjd så
tar du fram pappret och begrundar noga vad du har skrivit. Är du på en fest så utmana dig själv genom att försöka säga något positivt för varje gång du känner något negativt. Är maten kall? Säg att vinet är utsökt istället!
Mindfullness, empati och tacksamhet! Det är bra var för sig men bäst tillsammans. Kom ihåg att allt är en helhet.