happygoluckiest


Lämna en kommentar

Vårt behov av tröst är omättligt.

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev Stig Dagerman. Har ni inte läst novellen så gör det, Dagerman är min favoritförfattare och hans språk är i en klass för sig.

Jag tröstar människor dagligen. Människor som har trassliga äktenskap, som har alkoholproblem, svåra och obotliga sjukdomar, människor som mist någon de älskar, människor som sitter vid sitt barns dödsbädd, människor som har smärtor som ingen kan föreställa sig och människor som inte vill leva längre. Jag är bra på det, jag är proffs på att trösta eftersom det är mitt yrke och jag har gjort det tusentals gånger. I det professionella bemötandet ligger det att vara empatisk men inte privat. Jag känner med de här människorna och tar emot deras smärta, men jag låter det landa på ytan. Jag kan bara ta emot sorgen, hålla den en stund i mina händer och ibland ge några råd om vad den tröstbehövande kan göra med sin sorg. Sen ger jag tillbaka den igen, för det är ju inte min sorg. Jag bara håller den en stund för att lätta på bördan. Jag är tacksam att jag kan få göra det för människor i deras svåraste stunder. Det är så jag måste se det. Annars skulle det inte gå.

Igår fick jag hålla en väns sorg en stund och det blev oväntat jobbigt. Jag ville ge tillbaka sorgen där den hörde hemma då jag själv började känna mig gråtfärdig och fick ett tryck över bröstet. Men min vän fortsatte att lasta över sin tyngd hos mig ett bra tag och jag kunde känna hur all energi sögs ur mig. Resten av dagen hade jag huvudvärk och kände ett tryckande obehag.

Nu var min väns bekymmer inte av samma kaliber som de jag brukar få härbergera i mitt yrke men jag blev personligt berörd eftersom hon är min vän och jag reagerade inte professionellt, jag reagerade känslomässigt och personligt. Även detta måste jag få göra ibland utan att det spelar så stor roll för den jag tröstar.

När jag själv behöver tröst så ser jag till att det är en professionell tröstare som får hålla min sorg en stund. Och då menar jag inte att jag  i terapi utan att jag lägger min börda i någons händer som jag vet är kapabel att hålla den en stund. Någon som förstår just mig och mina problem. I första hand en av mina närmsta vänner men i specifika fall till andra forum som anhörignätverket jag är med i tex.

De saker som ibland hotar att dränera min energi är ju ganska ovanliga saker som till exempel hur det känns att fira en storhelg tillsammans med en vilt främmande människa som jag aldrig förr träffat, där hen äter min mat och sitter hela kvällen i min soffa. När min son hade en vikarierande assistent en julafton. För trots att jag är oändligt tacksam över den hjälp han får och inser att det är egentligen inte är något att beklaga sig över så kan jag ibland, mot min vilja och bättre vetande, reagera på såna saker. Jag antar att det är min väldigt speciella situation som funkismamma som gör sig påmind.

En god vän till mig brukar säga att jag aldrig någonsin klagar men det är en modifierad sanning. Visst klagar jag, men inte till alla och inte varje dag. Det är både för min egen skull och för min omvärlds skull.  Jag ser helt enkelt ingen poäng i att klaga till någon som inte är beredd att bära min sorg en stund. Att skriva något på facebook om mina privata problem ger mig kanske några välmenande styrkekramar och några uppmuntrande ord men det är inte tröst av kvalitet för mig. Då de flesta inte känner mig tillräckligt väl för att kunna trösta mig så är det oförskämt av mig att försöka lasta den på dem, anser jag.

Det är inte konstruktivt och faktiskt snudd på oförskämt att lägga sina klagomål hos någon som man inte vet om den kan bära dem. Vi blir ju ibland kritiserade för att bara säga ”Det är bra!” när grannen, kollegan eller någon annan flyktig bekant frågar hur det är när vi möts. Men det är ju faktiskt artigt och hänsynsfullt att svara så, det är ju bara en sed, en artighetsfras. Jag minns hur förvånad jag blev i USA när butiksbiträdena frågade ”How are you?” och innan jag hunnit svara så hade de svept förbi. Det är ju samma sak där, bara en artig sed. Motsatsen, att klaga till grannen som man knappt känner när man möts i hissen att ”Jag har sån värk varje dag” eller liknande är ju faktiskt helt poänglöst till att börja med och vad vet jag om den personen? Hen kanske precis fått ett cancerbesked av sin läkare och där står jag och gnäller.

Om du ofta blir besviken när du söker tröst och förståelse så kan du börja med att se över i vilka händer du försöker lägga din börda. Förmodligen är det hos några som inte mäktar med att hålla den. Tänk mera konstruktivt när du söker tröst och hämta trösten där du får den bästa hjälpen.  Samtidigt så har jag alltför mycket integritet för att tala om för människor jag inte känner om mina sjukdomar och dagliga bekymmer. Ju mer du pratar om dina bekymmer, desto mer fokuserar du på det negativa. På samma pragmatiska vis väljer jag att ge min reumatism noll uppmärksamhet. Jag pratar om min värk när jag är på läkarbesök och det är fullt tillräckligt, jag har ont, varken mer eller mindre och vad andra än säger så förändras inte det. Att söka tröst hos andra angående det är inte konstruktivt för mig. Jag kan någonstans förstå att andra gör så, att värk ibland kan vara så frustrerande att vi helt enkelt måste klaga för att inte explodera. Men det finns en fara i att fokusera på det negativa så länge det inte handlar om konkreta problemlösningar. Flera av dessa faror har jag skrivit om tidigare, bland annat här Så jag försöker att vara restriktiv och framförallt konstruktiv när jag behöver tröst. För tröst behöver även jag ibland. Det behöver vi alla, oavsett hur lyckliga vi är. Vårt behov av tröst är omättligt. Och tack vare att jag söker tröst hos rätt människor så är jag lycklig. Lyckligt lottad att ha fantastiska vänner, lyckligt lottad som får vara den som ger tröst till andra och den som själv får tröst när jag behöver.


Lämna en kommentar

Om härskartekniker och bemötande.

Jag har fått en fråga från en läsare (du vet väl om att du kan fråga mig anonymt genom att klicka på ”kontakt” här uppe till höger) Hen undrar hur en bäst bemöter någon som använder härskartekniker.

Härskartekniker kan yttra sig på många olika sätt, är ofta inlärda och relativt ofta vet inte ens härskaren om att hen använder dem, det är alltså sällan så att härskaren vill vara elak i egentlig mening utan teknikerna tjänar endast som syfte att få igenom sina önskemål. Då härskaren oftast lyckas med detta och offret inte når fram med sina protester så tror alltså härskaren att det här är helt naturligt. Eller som min exman, ordförande i härskarteknikernas förening, sa till mig häromdagen när jag diskuterade detta med honom: Det är väl någonting med min person och attityd som gör att folk lyssnar och lyder, jag vet inte vad det är men så har det alltid varit, ända sen jag var liten.

Jo tack, jag vet det! Min kära exman har lärt mig en hel del om härskartekniker och kommunikation bara genom att vara den han är. Jag lärde mig genom åren jag var gift med honom och under alla år vi varit skilda hur jag bäst når fram till honom.

Jag har bland annat lärt mig att svaghet aldrig lönar sig, tårar, vädjande eller ilska biter inte på härskaren utan är tvärtom ett tecken på resignation och att offret håller med. ” Hon gråter, alltså har hon slut på argument” eller ”Han blev visst förbannad, det är bara för att han vet att jag har rätt”.

För det första måste du få härskaren att lyssna och minsta lilla svaghet du visar upp så kommer härskaren att sluta lyssna.

Använd alltså en saklig ton, var sansad och lugn. Tala till härskaren som en jämställd, varken mer eller mindre och återspegla hens härskartekniker. Exempelvis genom att säga att ”Nu försökte du avbryta mig här, jag har inte talat till punkt än”.

Eller ” Nu när du förklarade de här sakerna för mig så låter det på dig som att du inte tror att jag är insatt alls i ämnet men jag känner till att det är så här…” eller ” Det verkar som om du försöker få mig att börja gråta nu genom att vara nedlåtande men jag tycker att vi diskuterar det här i en sansad ton istället”.

Kommunikation är samtidigt som det är det viktigaste som finns även det svåraste som finns. Det svåraste av allt är att kommunicera på ett sätt så att mottagaren tar emot budskapet exakt så som avsändaren menade.

Härskaren kommer att göra allt för att distrahera dig att framföra ditt budskap. Om du känner till det kan du lättare navigera genom de blindskär som hen lägger ut. Härskaren vill få dig att hålla med eller ge upp genom att få dig att bli arg, tappa tråden, bli ledsen eller få slut på argument.

Så här ska du göra för att inte falla offer för härskarteknikerna:

* Använd mindfullness för att behålla lugnet och för att fokusera.

* Visa ingen svaghet eller osäkerhet; kom i tid till mötet, var påläst och förberedd, var lugn och samlad.

`* Var neutral, visa varken vördnad eller nedlåtenhet; båda delar ger härskaren ett försprång.

* Fall inte för frestelsen att använda samma tekniker som härskaren att höja rösten eller vara sarkastisk eller nedlåtande, det är precis vad härskaren vill att du ska göra. Återspegla och återgå genast till diskussionen.

* Visa ingen irritation eller överlägsenhet, när härskaren försöker få dig att tappa humöret så håll bara upp spegeln och visa hen vad som gjordes och blev sagt och forsätt sedan diskussionen.

* Försök inte blidka härskaren med att vara privat eller känslosam. Tala gärna om hur du känner på ett sakligt sätt när det gäller ämnet ni diskuterar om det är relevant för att få härskaren att lyssna, men inte hur du känner när det gäller härskarteknikerna.

Sammanfattningsvis alltså: Återspegla härskarteknikerna istället för att bli ett offer för dem.


4 kommentarer

En introvert människa i en extrovert värld.

En liten del av tjuren Ferdinand under korkeken och en liten del raketforskare, så brukar jag beskriva min egen personlighet när jag får chansen. Däremot har jag nog aldrig förstått hur spot on jag varit i den beskrivningen innan jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest. Det är den mest beprövade personlighetsanalysen som finns och går kort ut på att mäta fyra olika personlighetsdrag:

Extraversion/Introversion (E/I)
Sensing/Intuition (S/N)
Thinking/Feeling (T/F)
Judging/Perceiving (J/P)
Dessa kan alltså kombineras till 16 olika personlighetstyper och jag är en INTJ.
INTJ’s have original minds and great drive for implementing their ideas and achieving their goals. Quickly see patterns in external events and develop long-range explanatory perspectives. When committed, organize a job and carry it through. Skeptical and independent, have high standards of competence and performance for themselves and others.
INTJs are introspective, analytical, determined persons with natural leadership ability. Being reserved, they prefer to stay in the background while leading. Strategic, knowledgable and adaptable, INTJs are talented in bringing ideas from conception to reality. They expect perfection from themselves as well as others and are comfortable with the leadership of another so long as they are competent. INTJs can also be described as decisive, open-minded, self-confident, attentive, theoretical and pragmatic.
INTJ frequently have to work deliberately to overcome the unflattering characteristics that are natural to their type and female INTJs often feel like they are ”swimming up stream” against societies norms and expectations of what women ”should” be.
INTJ- personligheten är den ovanligaste av alla kombinationer, endast två till tre procent av de som gjort testet blir kategoriserade som INTJ och bland kvinnor är det extremt ovanligt, under en procent räknas som INTJ bland kvinnor.
Trots detta så tror jag mig veta ganska säkert att två av mina närmaste väninnor är just INTJ eftersom min personlighetstyp är så ovanlig så lyckas vi hitta varandra och känna igen varandra på sättet vi tänker och fungerar.
En INTJ- personlighet är den mest introverta av alla personlighetstyper, introvert på ett sätt som tangerar till autismspektrat.och ja, jag har tusen och åter tusen gånger känt mig ensam i detta att vara i så stort behov av ensamhet och självständighet. Inte så att jag själv lidit av det, men då samhällsnormen inte är skapad för individualism så har det i perioder gett mig en känsla av utanförskap.. Numera har jag läsrt mig att inte bara använda mina energier på rätt sätt utan även att skapa lycka av det så även om jag är en individ som behöver extra mycket ensamhet så klarar jag att både njuta av social samvaro och att utnyttja min extrema självständighet till att vara lycklig på mitt sätt. För jag kan ju inte vara lycklig på någon annans sätt- det kan ju ingen!
Jag har med åren förstått att även om jag älskar män och egentligen är både flörtig och lite karlgalen, så har jag alltid haft svårt med nära relationer. Jag kan bli lika kär som alla andra, men jag fixar inte tvåsamheten på det sätt som konventionen säger att det ska vara. När jag fick reda på att jag var en INTJ så föll bitarna på plats. Jag kommer förmodligen att vara singel livet ut och det är helt ok nu när jag vet varför. Alla har vi personlighetsdrag som kan begränsa oss i fel sammanhang, det gäller alltså att som individ hitta rätt forum för att växa. Jag har insett min introverta begränsning och vänt det till en möjlighet där jag kan genom att söka mig till sammanhang där jag kan vara individuell tillsammans med andra. Att vara introovert sätter käppar i hjulen eftersom ingen människa är en ö och hur ensamhetsberoende en är så behöver en andra för att vara lycklig och för att fungera. Jag har hittat min flock av människor som gör mig lycklig och får mig att utvecklas. Det är lycka för en introvert människa att få vara individualist i ett socialt sammanhang. Litterärt så är det här om en extrovert och en introvert personlighetstyp som blir vänner berättat i John Steinbecks utmärkta roman Mice and Men.
Det som är bra med att få koll på vilken personlighetstyp du tillhör är att du kan se varför du är på ett visst sätt och därigenom förstå vissa behov. Själv har jag alltid funderat på det paradoxala i mitt sätt att se världen pragmatiskt och objektivt samtidigt som jag har så stor empatisk förmåga och en människokännedom som en del kallat för intuition.
Jag är inte det minsta intuitiv, jag är alldeles för pragmatisk och analytisk för att vara det. Men med personlighetstestet förstod jag att jag och andra INTJ–personer  använder flödesscheman när vi tänker. Vi lägger ihop fakta, iakttagelser och kan se det slutgiltiga resultatet med hjälp av många olika tidigare erfarenheter. Med flödeshemat i huvudet kan vi snabbt plocka bort de inte väsentliga variablerna och lägga till viktigare parametrar. Min hjärna funkar som en processor och det är ingenting intuitivt eller inkännande empatiskt egentligen. Kanske inte ens smickrande men för mig var det en enorm aha-upplevelse att förstå det här. Nu vet jag varför jag kan vara så schematiskt fokuserad och målinriktad; en INTJ beklagar sig aldrig, söker inte yttre bekräftelse och är inte sentimentala; om flödesschemat inte stämmer eller något går åt helvete så lägger vi bara till nya variabler i flödesschemat och programmerar om vår inre gps. Scary shit faktiskt, att det här stämmer så bra.Om jag inte vore så okvinnligt introvert och pragmatisk så skulle jag tro att det vore något övernaturligt ;).


Lämna en kommentar

Uppnå dina mål, tips och inspiration.

Om du går igenom livet och hela tiden känner att något inte fungerar, du har drömmar men når dem inte, du vill vara lycklig men är inte det, då är det något du gör fel. Du har fått fel instruktionsbok helt enkelt.

Du kan börja med att byta ut ordet ”drömmar” till ”mål” för drömmar är  vaga och inte verkliga, mål är verkliga. Mål är något som man fokuserar på och jobbar medvetet för att komma fram till. Det andra du bör göra är att se till att dina ”mål” handlar om dig själv. Visst kan dina mål handla om att förändra andra om du vill krångla till det men om du skulle lyckas med att ändra på någon annan så är det inte alls säkert att den personen fortsätter att vara förändrad. Du kan aldrig kontrollera någon annan.För att kunna prioritera rätt när du sätter dina mål så ska du fråga dig vad du vill uppnå och varför.

Exempelvis: Vad? Jag vill bli mera tydlig och mindre gränslös. Varför? För att få mera självrespekt.

En lista på dina målsättningar förutsätter att du är på det klara med både dina styrkor och dina svagheter, det är därför det är så viktigt att vara helt ärlig, åtminstone inför dig själv, vad du faktiskt inte är så bra på.  Genom att sätta ord på dina mål, att skriva ner dem och tydligöra dem i en förändringsprocess så har du redan där startat en kraftig och dynamisk motor; det du bestämmer dig för att genomföra kommer att bli verklighet, det är ingen svävande och ouppnåelig dröm längre!

Det kan tyckas vara som ett själsligt självmord att dra fram alla sina tillkortakommanden i ljuset när man redan innan har en låg självkänsla, men det är en bra övning! För en bra självkänsla innebär att du är förlåtande och snäll, men ärlig mot dig själv. Se dina svagheter, reflektera över hur de fått dig att göra felprioriteringar i livet. Om det känns jobbigt så är det inte hela världen, du dör inte av att skämmas lite över de fel du gjort. Sen förlåter du dig själv och bestämmer dig för att jobba mot att förändra det. Förändringsprocessen består av en tydlig och väl igenomtänkt målformulering och en mindmap över olika strategier och problemlösningar: en genomförandeplan.

Processen är dynamisk och väldigt kraftfull så det är därför det är så viktigt att vara noga när du formulerar dina mål, så att du inte märker på halva vägen att hoppsan hejsan, det var inte det här jag ville.

Du kan göra så här:

1. Använd minfulnessövningarna för att känna efter vad du behöver, scanna igenom dina känslor systematiskt och objektivt för att få en mental röntgenplåt på var dina onda fläckar sitter. Utgå från det här när du formulerar dina mål, tex: Jag känner mig helt slut när jag kommer hem från jobbet. Vad? Mitt mål är att bli mindre stressad av mitt jobb. Varför? För att kunna vara lugn och glad på min fritid.

2. Använd visualiseringsverktyget genom att visualisera dina mål, lev, tänk och handla som om ditt mål redan vore uppnått. Känn dig som en vinnare, ta ut segern i förskott. Använd gärna förebilder och härma deras goda självkänsla. Learning by doing. Fake it til you make it! Testspela rollen som självsäker när du träffar nya människor som inte har några förutfattade meningar om dig, reflektera skillnaderna när du möter människor och har självkänsla- och hur det var att inte ha det.

3. Använd affirmationsverktyget genom att uppmuntra och bekräfta dig själv. Skriv ned eller säg högt för dig själv att du är stark, målmedveten eller vad du nu vill vara. Skriv dagbok och formulera dina målsättningar och framgångar.

4.Använd ditt sociala nätverk genom att prata med vänner och bekanta som har egenskaperna du vill uppnå. Fråga dem hur de tänker och gör.

5. Fokusera på målet genom att hela tiden vara minful; du dömer inte dig själv för tillfälliga formsvackor, du reflekterar bara sakligt vad du gjorde för fel, rättar till det och jobbar vidare mot ditt mål. Du ältar inte det som varit, du lever i nuet och du är på väg mot förändring. Krångla inte till det, gör det så enkelt som möjligt och håll dig till dina strategier.

6. Ta hand om dig; ät nyttigt, sov gott, träna, vila och ha roligt. Belöna dig själv för dina framgångar. Njut av livet!

 

 


Lämna en kommentar

Sprid lite lycka i novembermörkret.

Novembermörkret breder ut sig i landet.  Men snart kommer adventsljusen att lysa upp det naturliga mörkret så här års! Värre är det med mörkret som människan skapar, som vi ser breder ut sig över vår värld och i vårt land såsom erkännandet av Palestina, IS-attacker och det politiska läget i Sverige. Det är mörker att ta på riktigt allvar det!

Men det börjar med dig själv. I ditt bemötande av dina medmänniskor avspeglar sig din optimism, empati och förlåtelse. Vilken är din attityd och livsstil? Det får vi fråga oss var och en i en tid då kärleken svalnar och människornas onda uppsåt blottläggs alltmer. Om du inte själv sprider tolerans och snällhet omkring dig, hur kan du då kräva det av andra?

Tänk så här: Om jag är snäll och förlåtande mot andra så är jag också snäll och förlåtande mot mig själv. För vilken människa vill du vara; den som är värd din respekt och uppskattning eller den som du ständigt är missbelåten med? Genom att vara den där människan du skulle vilja att andra var har du kommit en bra bit väg att hitta din inre lycka. Det handlar inte om andra, det handlar om dig själv.

Det är du som ska vara allt det där som du skulle vilja möta hos andra. Sprid ljus, optimism, förståelse och glädje; det speglar tillbaka på dig själv som du vet.

Mata inte hjärnans belöningssystem med negativ snabbmat, om någon säger eller skriver något negativt eller gnälligt; var noga med att besvara det positiv. Vänd på det och se det positiva. Fall inte ned i andras gnällgropar, bli inte medberoende i andras negativa livsstil. Det är inget motsatsförhållande i att vara både tuff, stark och självständig och att vara snäll och förstående. Ge din hjärna lite tuggmotstånd istället, ge den utmaningar genom att tänka positivt och utanför ramarna, det stärker din självkänsla och känslan av att tänka själv är förvånansvärt upplyftande och dynamisk.


Lämna en kommentar

Den goda cirkeln.

Om du vill förändra ditt liv till mindre stress och mer lycka så är det viktigt att se allting som en helhet:
1. Insikt och vilja att förändra
2.Minska stressen med mindfulness och fokusera på problemlösningar.
3. Stoppa negativa tankar och avundsjuka genom tacksamhet och empati.
4. Ta hand om dig: Sköt om dig själv, gör roliga saker och säg nej till allt som du inte trivs med.
Stress är individuell och visar sig på olika sätt. Många blir arga av sin stress och då är det empati och mindfulness som du ska öva mest på men andra blir aldrig arga utan känner sig istället betryckta inombords och då ska du lägga fokus på att stärka din självkänsla, lära dig prioritera dig själv och säga nej till sånt du inte trivs med.
Det finns en attityd idag att det är en bra egenskap att vara stressad; man visar att man har mycket att göra, att man är ”duktig” och att man sätter andra före sig själv.
Det där är ju rena skiten, jag blir seriöst upprörd över människor som nästan skryter att de tänkt så lite på sig själva och uppoffrat sig för jobb och familj att de blivit sjuka av det.
Det är ju bara löjligt att tro att man skulle vara nån slags Moder Teresa.
Som jag skrivit tidigare så är man inte särskilt snäll om man är för snäll.
Att uppoffra sig är aldrig bra. Aldrig någonsin. Du hamnar bara i ett trassel av krav du inte kan leva upp till och i värsta fall blir det en härva av lögner istället för att du inte vill svika någon.
Om en kompis ringer och vill ses och du inte alls vill så måste du säga det direkt. Inte ljuga, säga ja med avsikt att i sista sekund ställa in för att du blev ”sjuk”. Visst kan du bli sjuk på riktigt men det är en annan sak, de människor som satt i system att alltid säga ja för att de inte vill göra någon besviken brukar oftast göra människor just besvikna. Om din bästa kompis är av det motsatta könet och den du dejtar har problem med det så ska du rakt och ärligt tala om att du tänker ha din bästa vän kvar och att den du dejtar får välja om hen vill stanna eller gå. Du ska inte sluta träffa din bästa vän och du ska inte träffa din bästa vän i smyg och sen ljuga för din dejt om det.
Om du ofta säger ja för att du inte vill göra andra besvikna så är det just besvikna de blir när de märker att du ljugit eller inte varit tydlig nog med vad du ville. Dessutom skapar det ännu mera stress och ångest hos dig själv när du märker att andra blir besvikna trots att det var just det du inte ville.
Att göra saker för andra ska inte kännas som en uppoffring. Det ska kännas bra att vara generös, hjälpsam och snäll. Känns det som ett tvång eller måste så är det en uppoffring och då ska du säga nej.
Var inte lika snäll mot alla; var snäll mot de som är snälla mot dig och de som inte är snälla tillbaka ska du plocka bort ur ditt liv. Det finns ingen som helst mening med att utplåna sig själv genom att göra saker för människor du inte tycker om eller bryr dig om och som inte bryr sig om eller gillar dig!
Trassla inte till ditt liv. Skapa inte mer stress genom att lova saker du inte kommer att kunna hålla eller gör saker för andra som du inte har tid eller lust med. Se till att de du umgås med är människor du gillar och som gillar dig tillbaka så kommer det kännas mera naturligt att vara öppen och ärlig med dem.
Använd visualiseringsverktyget för att bygga upp din självkänsla; se dig själv som en stark och självsäker individ som litar på dina egna beslut, som sätter en ära i att vara tydlig och rak och vågar säga nej.
Gör många saker för dig själv; genom att se dig själv som lika viktig som alla andra så bygger du upp självkänslan och blir lyckligare. Är du lycklig så har du mer att ge andra.
Allt är en helhet, som en cirkel.


Lämna en kommentar

Konsten att vara snäll.

Min favoritförfattare Stig Dagerman har skrivit: Ett enda kan du göra, det är en annan människa väl.
Funderar man ett tag på citatet så blir innebörden klar. Vi går igenom livet och påverkas av alla vi möter. Vår egen lyckonivå är inte statisk, den ändras eftersom beroende på vilka vi träffar och vilken inverkan de har på oss. Vissa människor ger oss lycka, vi blir lyckliga när vi är tillsammans med dem och vissa människor är påfrestande på olika sätt.
Du är aldrig bara enbart lycklig eller olycklig, om du skriver ner dina olyckor på ett papper när du känner dig olycklig så kan du samtidigt skriva saker som du är lycklig för. Som jag skrivit om tidigare så är det en bra övning att varje dag skriva ”lyckodagbok” även när man känner sig som mest olycklig. Det är ett enkelt sätt att få överblick i vad man kan åtgärda enkelt genom att skapa fler happy moments i sitt liv.
Jag tänker mig en våg där den ena vågskålen innehåller problem och olyckor och den andra innehåller det som är lyckliga saker. Vi måste hela tiden se till att vågskålarna är i balans, helst ska lyckoskålen väga tyngst och vi måste se till att ju fler jobbiga saker vi har i livet desto fler happy moments, mindfullness och annat behöver vi. Se till att du har mycket lyckokapital att leva av om det kommer dåliga tider helt enkelt.
När jag blev deprimerad så berodde det ju på att en stor mängd olyckliga saker hände samtidigt men också på att jag hade för lite på lyckokontot just då. På så sätt går vi hela tiden genom olika känslor av glädje, lust, obehag, trötthet, lycka och olycka. Lyckan är föränderlig och böljar fram och tillbaka under dagen, du ger och tar av olika människor du möter.
Att göra snälla saker för sina medmänniskor är också en lyckoförhöjare. Genom att tänka snälla tankar, vara generös och sprida optimism så känner tränar du upp din empatiförmåga, blir gladare och sprider lycka omkring dig, det är konstaterat. Även om människan du vill väl inte ger dig så mycket tillbaka just då så korrigerar du det säkert utan att tänka på det. Du kan känna dig trött efter ett krävande möte med din chef men blir glad igen efter ett pass på gymet eller ett telefonsamtal till någon som får dig att skratta.
Den lycka du förlorar när du tvingas umgås med en energitjuv tar du snabbt igen när du träffar en vän du gillar till exempel.
Varje gång jag träffar en människa så tänker jag att jag vill att den här människan ska vara lycklig.
Det är inte så ambitiöst som det låter och är såklart beroende på vem det är. Är det någon jag möter i hissen så räcker ett leende och lite småprat, att hjälpa en tant med rollatorn på bussen eller liknande. Att bli arg, säga ifrån och visa civilkurage för en okänd människa är också att vara snäll, för det är också att göra en annan människa väl.
Ju mer personen betyder och ju närmare vi står varandra, desto mer lycka är jag villig att ge ut.
Det spelar ingen roll om vi gör snälla saker för att få något tillbaka eller ej. Det är inte tanken som räknas, det är handlingen! Tex så sa gav jag en person en komplimang en gång för att jag kände att den personen verkligen behövde det, inte för att jag egentligen menade det. Och en mera tacksam person har jag sällan varit med om kan jag säga, jag fick till och med ett handskrivet brev där personen tackade för det snällaste någon sagt till hen. För mig var det inget, för någon annan var det det snällaste någon sagt.
Om du skänker 100 kronor till rosa bandet bara för att få skriva det i en status på facebook och visa vilken god människa du är så har du ändå gjort en snäll sak samtidigt som du själv kände dig lyckligare och det är det viktigaste.
Min mormor var en sån person som alltid måste vara väldigt snäll mot andra, hon stickade vantar med invecklade mönster som hon gav bort i julklapp till avlägsna släktingar hon knappt träffade, hon ringde alltid när någon fyllde år och hon brydde sig mycket om alla.
Så snäll är inte jag. Jag skulle kunna vara det men min tid och min ekonomi räcker inte till för det men i stort ser jag inget fel med att vara så snäll som min mormor var. Hon blev själv glad av att vara så snäll och jag vet att alla andra också blev glada av hennes snällhet.
Eftersom jag själv är mycket mera ekonomisk med min snällhet då jag inte är pensionär och kan sitta och sticka vantar hela dagarna så har jag i alla fall fått med mig lite av min mormors snällhet och tycker det är roligt på riktigt att när jag har tid och möjlighet att överraska någon som inte förväntat sig det med en burk hemmagjord marmelad, gärna i en fin burk med handskriven etikett på.
Det som tar minst tid av allt är att lyssna på andras problem. Det är det minsta du kan göra för en vän.
Det är alltså glädje att vara snäll och det ska du vara uppmärksam på för när du känner obehag eller motvilja, då ska du inte vara snäll för då är du inte så snäll egentligen som jag skrev i det här inlägget.
Regeln är alltså att så länge du själv blir lycklig av att göra andra människor väl så är det bra, känns det som det bara blir jobbigt så ska du se upp.
Hur gör du då om en nära vän kommer och lägger en jättetyngd i din olycksvågskål?
Din bästa vän har den värsta krisen och ältar detta med dig varje dag, hur klarar du det från att tära på ditt eget lyckokapital men ändå vara den där goda vännen som tar emot och lyssnar?
Det viktiga är att du inte tar över din väns problem, du ska inte lösa dem för du äger inte problemet. Det är väldigt lockande att göra det, jag vet det kommer bara leda till att du själv blir dränerad och då kommer
knappast vara den där starka och snälla vännen som lyssnar och stöttar och det är ju den du ska vara.
Om du börjar känna att din olycksvågskål blir för tung så se till att fylla på din lyckovågskål lite extra eller så ger du tillbaka den där stenbumlingen som din vän försökte lägga på dig. Du talar helt enkelt om för din vän att det här gjorde mig upprörd att höra, eller det här berör mig väldigt mycket, jag blir så ledsen/arg/uppgiven eller vad det nu är.
För grejen är ju att det är din vän som ska känna sig uppgiven/arg/rädd/ledsen och olycklig. Inte du. Du kan känna med din vän men inte åt hen.
Du känner säkert igen det själv, att du någon gång sökt stöd hos någon som istället för att lyssna på dina känslor börjat känna en massa saker själv istället och då blev du besviken, eller hur? Du kände att du inte fick det där stödet för personen som skulle stötta dig blev egoist och blev den som hade alla känslorna istället.
Genom att ge tillbaka känslorna; att tala om för din vän att nu var det du som blev ledsen och arg så lättar du på olycksbördan hos dig själv och kan fortsätta att vara den där stöttande vännen.
Har du suttit i telefon i två timmar med din nära vän och lyssnat på olyckligt ältande så kan du avsluta samtalet med att det här var riktigt jobbigt för mig att lyssna på, det här gjorde att jag känner mig sänkt. Jag blir så upprörd på ditt ex att jag vill åka dit och strypa honom nu. Men vi kan prata mera i morgon, då har jag lugnat ner mig!
Bara genom att säga så har du lämnat tillbaka känslorna där de hör hemma.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagerman – ”Samlade skrifter”. Band 10

Stefan Einhorn- ”Konsten att vara snäll” (2009)


4 kommentarer

Äkta kärlek är vinst varje gång.

Jag har precis läst en bok. Den heter Egenmäktigt förfarande och är skriven av Lena Anderson. Jag började läsa den i förrgår och läste hela tiden tills jag läst ut den, det gick inte att sluta. Boken handlar om Ester som är kär i Hugo och Ester är den som älskar mest. Romanen har många likheter med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och tar upp det eviga ämnet om omöjlig kärlek. Visst känner jag igen mig i Ester, det gör nog alla. Alla blir ju dumma i huvudet av att vara den som älskar mest. Men så pinsam som Ester är har jag aldrig varit, låtsas jag åtminstone. För det blir för stor igenkänning och för jobbigt ibland och då vill man inte kännas vid den här galna människan som boken handlar om. Varför är hon så dum i huvudet? Vill jag skrika fler än en gång.
Ester är den som älskar mest i den här historien och Hugo, huruvida han älskar över huvud taget, är den som älskar minst. Förmodligen har han låg självkänsla och tycker att det är bekvämt med en dum liten människa som beundrar honom och lyfter hans självkänsla. Esters självkänsla är förmodligen också låg, men säkert är det inte. Obesvarad kärlek gör den sansade och intelligenta Ester galen på ett sätt som har hög igenkänningsfaktor oavsett om vi brukar vara den som älskar mest eller minst i ett förhållande.
Jag funderar på vad allt det här kommer sig av att vi har så svårt att släppa taget om något som uppenbarligen inte fungerar. Att något så underbart som kärlek kan göra så förbannat ont och att vi utsätter oss för den smärtan frivilligt?
Det handlar ju om hjärnans belöningssystem såklart. Att Hugo en gång sagt till Ester att han ska visa henne Dalarna, blir ett löfte om en framtid tillsammans för Ester. Hon vill ha det löftet igen och igen. Precis som när vi spelar på en enarmad bandit så triggas vårt spelbegär igång i större utsträckning ju mer sällan vi vinner. Det är ren psykologisk fakta och välkänt av alla spelbolag att det är så den mänskliga hjärnan är konstruerad.
Det allra vanligaste i en relation är problemet att vi visar och uttrycker våra känslor för varandra på olika sätt. Vi bekräftar varandra ojämlikt som jag beskrivit i ett tidigare inlägg.
Sen har vi det gamla fördomsoket att man inte ska ge upp ett förhållande så lätt, att man separerar för lättvindigt. Vem kan bedöma det bättre än den som är i den olyckliga relationen? För vem är det bättre att försöka och försöka igen, vem mår bra av det; omgivningen eller du själv? Återigen, vi måste sluta att lasta varandra för sånt som inte skadar någon personligen. Vi måste göra oss av med alla såna ”måste-spöken”. Dags att ta befälet över sitt eget liv och inse vem som är kaptenen på livsskutan-Du själv!
Ingen än du själv vet bäst hur du känner och upplever ditt liv. Är du i valet och kvalet att lämna någon så tänk på dig själv i första hand, ingen kommer att tacka dig för att du stannade i ett olyckligt förhållande. Inte ens du själv.
De här gamla idéerna om att man inte ska ge upp så enkelt kommer från tiden då kvinnan var beroende av mannen som försörjare och där hon riskerade mycket genom att lämna äktenskapet på samma sätt som det vädjades till mannen att ha förbarmande över kvinnan; att inte kasta ut henne i kylan och fattigdomen. Vi lever i andra tider nu, det är aldrig för enkelt att lämna, det är så tillräckligt svårt ändå, tack så mycket, än att vi behöver få såna förnumstiga råd kastade i ansiktet.
Jag tror att man inte kan söka lyckan i ett kärleksförhållanden, du måste vara lycklig i dig själv för att kunna bli lycklig i ett förhållande. För om du är lycklig från början kommer du inte tillåta dig själv att stanna kvar i ett olyckligt förhållande, då värderar du dig själv högre än så.
För att ett förhållande ska vara lyckligt så måste det vara jämlikt, båda parter måste ge varandra lika mycket. Om den ena upplever obalans så kommer den andra också uppleva obalans. Jag lovar, jag har varit i många relationer där det varit jag som bekräftat för lite- enligt den andres åsikt- och samtidigt så har jag upplevt att hur mycket jag än ansträngt mig att bekräfta så har det aldrig varit nog. Det stämmer ganska bra med ”vinst-var-hundrade-gång-aspekten angående jämförelsen av hjärnans belöningssystem och en enarmad bandit.
För har man en gång dragit i maskinen så drar man alltmer frenetiskt för att få den där vinsten. Vinner man något när man dragit hundra gånger så drar man ännu mera och ännu oftare.
Att leva i ett ojämlikt förhållande är destruktivt för båda två.
Genom det goda samtalet, kan man få ökad förståelse för sin partners relativt höga eller låga krav på bekräftelse och då kan man förhålla sig till det. Men kan man ändå inte förlika sig till obalansen så måste man sluta stånga sin panna blodig efter förändring.
Genom att hitta någon som har samma behovsnivå av bekräftelse som du skälv har, så kommer du att uppleva den äkta kärleken.
Äkta kärlek är att lita helt och hållet på den andres kärlek. Tvivlar du så är det inte äkta kärlek.
Märk väl att kärleken kan vara nog så äkta och riktig från både dig och din partners sida, men den äkta kärleken är en känsla du har som genomsyrar hela ert förhållande, inte ett mått på vem som älskar mest genom att bevisa det bäst!
Äkta kärlek ska inte kännas som att dra i en spelautomat. Äkta kärlek ska kännas som högsta vinsten varje dag oavsett med och motgångar. Kärleken är ingen kamp, den ska göra dig lycklig, det är det som är själva poängen!


1 kommentar

Det goda samtalet.

Det viktigaste i livet är att ha vänner. Vi är flockdjur och utan gemenskap med andra blir vi deprimerade och sjuka. All slags gemenskap är bra men jag vill puffa lite extra för nära vänskapsförhållanden. Många gånger har vi kanske partner, barn och kollegor, släkt och bekanta. Men upplever ändå ensamhet för att vi saknar en riktig vän. Däremot kan en enda riktig vän vara tillräckligt för att undvika psykisk ohälsa om man saknar familj, barn, släkt och arbetskollegor.
Jag har själv upplevt denna ensamhetskänsla när jag var deprimerad. Jag trodde jag saknade ett kärleksförhållande och jag trodde att jag skulle vara lycklig om min familj inte vore dysfunktionell. När jag gav mig tid att känna efter ordentligt (på det sätt jag beskriver här) så insåg jag att det var en vän jag behövde allra mest.
Det är svårt att upprätthålla vänskapsförhållanden när man är deprimerad, men numera har jag två-tre, riktigt nära vänner, många kompisar och bekanta men just vänskapsrelationerna ser jag till att vårda extra noga.
Det goda samtalet är ett begrepp som syftar på en dialog där man går bakom det ytliga och försöker se den verkliga människan, utan att döma eller värdera det man hör. Du kan använda det goda samtalet när du vill lära känna någon bättre, när du behöver reda ut ett missförstånd, när din vän inte verkar må bra och du vill veta hur du kan hjälpa eller när ni behöver rensa luften efter ett gräl.
Vi kan ha det goda samtalet med vem vi vill men det ska vara ett fysiskt möte, inte via sms, mail eller telefon. Miljön ska vara avslappnad och det ska finnas tid och en lugn atmosfär.
Bakom en människas alla erfarenheter, attityder och värderingar finns en historia som talar om varför hon är den hon är. Det goda samtalet är verktyget som tar fram denna människa. Genom att använda frågor som ”Hur kom du fram till att du tycker så?”, ”Kan du berätta hur det kommer sig att du anser..?” ”Vad känner du när du tänker på…?” kan man närma sig den andra människan och se bortom de yttre lagren. Det goda samtalet har flera goda effekter; att stärka vänskapsbanden och att förstå en annan människa på djupet är det primära men också att du övar upp din empatiska förmåga både genom att agera empatiskt när du lyssnar förbehållslöst och utan att värdera det du hör och genom att du blir mera empatiskt mottaglig när du lär känna bakgrunden till en annan persons värderingar och attityder.
Det behöver inte vara svårare än att sitta ner över en kopp kaffe eller ett glas vin och samtala. Den äkta nyfikenheten och det äkta intresset för personen mitt emot dig måste vara närvarande, liksom empatin och din mindfullness. (Mer att läsa om hur du är närvarande i ett möte med en annan person finns här) Se personen i ögonen, bekräfta det hen säger och ställ enkla och öppna frågor. Vi behöver mera värme och närvaro i våra sociala relationer och våra nära vänskapsrelationer är det essentiella för att vi ska vara lyckliga.


4 kommentarer

Den livsviktiga sorgen.

Vad är det perfekta livet, hur ser den där drömbilden ut som vi någonstans bär med oss där vi tror att om vi befinner oss just där, med de människorna och med de omständigheterna, då är vi lyckliga. Villa, vovve, volvo, brukar skämtsamt sägas om svenssonlivet som betecknar det trygga, stabila. Det lyckliga?
Vad händer om vi aldrig hamnar där, om vi förblir ensamma, om vi bildar en regnbågsfamilj istället, eller om ens partner dör i cancer, eller det efterlängtade och älskade barnet som man hoppades skulle bli hockeyproffs har en grav hjärnskada och aldrig ens kommer kunna ta på sig en jacka själv, ännu mindre ett par skridskor och bli ishockeystjärna. Om man drömmer om fem barn men inte kan få ett enda? Vad händer när vår drömbild av lyckan krossas? Kan man bli lycklig ändå, på något annat sätt?
Ofta hör vi sägas att det som inte dödar, det härdar. Jag vet inte om jag tror att det är så enkelt.
Då skulle inte så många människor gå omkring vilsna, olyckliga och otacksamma.
Tiden läker alla sår, är ett annat sånt där uttryck som folk vräker ur sig utan att veta vad de menar och det är ju inte heller helt korrekt om det inte är frågan om ett skrapsår på knät alltså.
Sanningen är att det är sörjandet som läker alla sår. Att sörja en förlust är det enda sättet att kunna gå vidare. Att bara ”lägga locket på” och påstå till omvärlden att jag har lagt det bakom mig nu och gått vidare, är inte att sörja. Ok, nu beror det ju även på vad det gäller men om vi talar om en större förlust som en grov kränkning; våldtäkt, rån, misshandel, mobbing eller en avslutad kärleksrelation eller en närståendes svåra sjukdom eller död. Då måste man sörja innan man kan gå vidare. För sorgen är det som läker såren. Det som är sant i talesättet att tiden läker är att sorgen tar tid. Lång tid, minst ett år innan den mest akuta sorgen är avklarad.
Ju större förväntningar du haft på den du förlorade, desto djupare och svårare kommer sorgen att bli.
Jag själv har till exempel aldrig haft några stora drömmar eller förväntningar när jag inlett ett nytt förhållande. Jag är ganska pragmatisk och har mera inställningen av att det ska bli spännande att se vad det här kan bli. Sålunda har min besvikelse inte heller blivit katastrofal när det tagit slut eftersom jag inte hade några drömmar som krossades. En väninna till mig är tvärtom; hon har alltid haft en dröm att träffa en man som ska vara på ett speciellt sätt, hon har en klar bild över hur livet med honom ska te sig och hur de ska ha det. Behöver jag säga att den här kvinnan gråtit många fler bittra tårar av kärlekssorg än vad jag nånsin gjort?
Alla får vi våra drömmar krossade någon gång i livet, oftast flera gånger. Den första illusionen som spricker är kanske när man som barn inser att Tomten inte finns på riktigt. För mig blev nästa illusion som sprack att mitt nyfödda barn inte var friskt, kanske skulle dö. Jag hade som alla blivande mammor gjort upp stora förväntningar om hur livet med den lilla bebisen skulle bli. Jag hade drömt om framtiden, hur min tonåring skulle vara, hur han skulle ta studenten, gifta sig och så vidare. De här drömmarna var jag tvungen att montera ner, en efter en. Det var smärtsamt. Fruktansvärt smärtsamt. Men nödvändigt för att kunna gå vidare med allt vad det innebar att ha ett funktionshindrat barn. Sorgen fanns där länge. Den var nödvändig.
Oberabetad sorg kan visa sig som smärta eller ångest senare i livet och andra svårigheter man råkar ut för kan bli svårare att hantera och mera traumatiska då rester av den gamla sorgen kan göra sig påmind.
Jag deltog i en föräldragrupp för föräldrar med funktionshindrade barn när min son var liten. Jag ville tala om min sorg men blev genast påhoppad av en annan mamma som förklarade att hon minsann inte sörjt sin underbara unge en enda dag, varför skulle hon göra det, hon älskade det här barnet precis som det var.
Jag försökte förklara att det var nödvändigt att sörja barnet man aldrig fick först innan man kan älska det man fick, men hon lyssnade inte. Hon envisades med att hon aldrig sörjt en enda sekund. Som om det vore skamligt att sörja, som om hon vore en dålig mor då. Det var ju precis tvärtom. Jag brukar tänka på henne ibland och undrar hur det gick för henne, om hon kom till insikt till slut.
Sorgen är livsviktig. Hur den ser ut är individuellt men det bästa är att bara låta den vara. Känn och bejaka alla känslor. Gråt när du vill, vila när du vill. Träffa vänner när du orkar. Skratta när du kan.
När jag hade den största krisen i mitt liv (mitt barn var svårt sjuk och kanske inte skulle överleva) så kunde en väninna ibland ringa och säga att jag skulle komma över, att hon hade lagat middag åt mig. Så satt vi hemma hos henne och drack vin och pratade om livet. Ibland gapskrattade jag mitt i sorgen. Det var underbart och jag är så innerligt tacksam för vad den här människan gjorde för mig då. Det var en del i sorgeprocessen att bara få vara, att få bli serverad mat, få prata lite och ha sällskap. Små enkla saker som visade sig betyda ofantligt mycket.
Jag brukar försöka säga åt min väninna med sin drömbild av den perfekta familjen att det finns en miljon olika sätt att bli lycklig på, att hon borde prova, Att hon borde våga. Hon är inte där än. Men hon kanske kommer dit en dag. Jag hoppas det för bitterheten skulle inte klä henne. Bitteheten är missklädsam på alla.
Jag vet idag inte om jag hade varit lyckligare om alla mina drömmar gått i uppfyllelse. Jag har faktiskt ingen aning om det. För jag tror inte det är relevant. Jag kanske hade varit väldigt olycklig då. Men jag är lycklig nu så varför ska jag ens jämföra eller undra?
Det jag vet är att lyckan inte har med det man drömmer om att göra. Man måste släppa sargen, komma in i matchen och bli lycklig där man befinner sig. Att säga farväl till sina drömmar är ett sätt. Sörja det som inte blev. Barnet man inte fick. Pappagestalten man aldrig hade. Den stora kärleken man aldrig fick.
Hitta lyckan inom dig istället. Har du lyckan inom dig så kan du aldrig förlora den, det har jag skrivit förr men det förtjänas att upprepas.
Visst har mina krossade drömmar på sätt och vis gjort mig mera klar över att jag måste se till att vara lycklig med det jag har, inte det jag inte fick. Men för en del människor är det inte så enkelt. Många blir olyckligare och förblir olyckliga. Alla stärks inte av det som inte dödar dem. Jag tycker inte om såna där klämkäcka meningar. Vad allt handlar om är att förstå att det är viktigt att sörja sin krossade dröm och sen se till att bli lycklig i verkligheten istället.
Alla sorger behöver avslutas innan man kan gå vidare men hur gör man med en gammal obearbetad sorg då? Det går att sörja färdigt den också även om det är svårare. Oftast kan man få hjälp hos en terapeut men man är man insiktsfull och medveten om hur den gamla sorgen påverkar en i nuet så är mera ältande kanske bara kontraproduktivt, det räcker att man känner till sorgen och dess konsekvenser; att gräva ytterligare i det gör bara att gamla sår rivs upp igen. Du kan avsluta din gamla sorg med en symbolhandling istället. Tala ut med dig själv om din förlust, säg att du kommit över, förstått och förlåtit. Släng bort gamla minnen som smärtat. Bränn exets tröja eller släng bort hens böcker. Gå till din pappas grav lämna en blomma och ett brev där du skrivit att du avslutar ditt sörjande och går vidare nu. Fokusera på att du är en annan person nu. Drömmarna är borta. Ditt liv är ett oskrivet blad.
Nu ska jag ta några dagars bloggpaus. För dig som eventuellt inte kan vänta har jag gjort några tidsinställda inlägg, det återstår att se om det fungerar bara. Jag ska ha en helt fantastisk människa på besök. En man som jag inte har några illusioner om mera än att det uppstår någon slags magi när vi möts. Så jag ska ägna mig åt att lyckoboosta med italiensk mat, champagne och amore. Livskvalitet och lycka! Ta hand om dig så länge.