happygoluckiest


1 kommentar

Livskvalitet, funktionshinder och bitterhet.

När vi pratar om livskvalitet så tänker vi oss ofta att det är att göra en massa roliga och spännande saker. När man gör saker som man tycker om att göra helt enkelt; resa, äta god mat, gå på kurser och föreläsningar, ägna sig åt sin favoritidrott eller att odla grönsaker i sin kolonilott.

Livskvalitet kan också vara att bo bra, att vara frisk och att ha vänner eller familj som man trivs med. Men för att göra allt det här, att kunna uppleva livskvalitet så är det väl en grundförutsättning att vara frisk och utan funktionshinder, eller?

Absolut inte. Om ni har tittat på filmen i föregående inlägg så ser ni att mannen som saknar armar och ben inte är funktionshindrad. Att vara funktionshindrad är inte en fysisk diagnos lika mycket som det är ett mått på hur den funktionshindrade inte kan leva utan hinder i vårt normalstörda samhälle, I de blindas rike är den enögde kung, brukar man säga men jag tror snarare att det är den enögde som skulle vara funktionshindrad i de blindas rike eftersom han är den som avviker från normen. I de blindas rike finns inga lampor och vad har då den enögde för glädje av sitt enda öga?  Om hela vårt samhälle var uppbyggt efter att alla människor satt i rullstol, då skulle det bli jobbigt för den som går på egna ben, då skulle den vara funktionshindrad. Mannen utan armar och ben är inte alltså inte funktionshindrad och han har säkert högre livskvalitet än genomsnittsmänniskan.

Min egen son, med alla sina funktionshinder, har bättre livskvalitet än de flesta. Han gör roliga saker hela tiden och allt det som vi förfasar oss över att han missar, det vet han inte ens om att det existerar. Han har hjälp av fantastiska assistenter och min son kommer aldrig att reflektera över det, för honom är det helt naturligt att ha dessa människor med sig som lever parallellt med honom. För honom finns inget annat. För min son finns inget krig, inga droger, ingen rasism, ingen Ebola och det finns inget utanförskap.

Men de som är medvetna om sitt utanförskap då? De kan väl inte ha någon livskvalitet?
Jag har arbetat med väldigt svårt sjuka människor, människor som ska dö, människor som inte kan leva utan respirator eller syrgas eller annan medicinsk utrustning och visst försvårar det livet en hel del, men jag vet att man kan ha livskvalitet precis lika bra ändå. En av de lyckligaste människor jag någonsin träffat var en tjej som efter en bilolycka var totalförlamad, levde med respirator och talade genom att titta på pictogram. Hon reste på äventyrsresor, hade häst, åkte på rockfestivaler och tyckte att livet var livet!
Vet ni vad det enda som gjorde henne ledsen var?
Det var när människor tyckte synd om henne. Då blev hon ledsen över att hon inte hade någon röst som kunde säga åt dem att de var oförskämda. För det var inte synd om henne alls och hon upplevde det som att de som tyckte synd om henne var fördomsfulla och oempatiska.

Jag pratade med en vän om det här idag, hur viktigt det är att inte tycka synd om någon innan man har hela bilden. Visst kan man säga till någon som fått influensa eller ett migränanfall att det är synd om den, men det är ju inte samma sak. Det är synd om den som blir sjuk och har ont, så är det ju. Men att tycka synd om någon utifrån deras livsstil, hela deras existens, det är ju faktiskt inget annat än oförskämt om man inte har en aning om hur människan själv upplever det.
Vi pratade lite om att tycka synd om sig själv också och i vilka situationer det är lätt att falla in i
självömkan. Självömkan är en naturlig del i en sorgeprocess tror jag. I en depression som är relaterad till att man har förlorat något; en familjemedlem, en roll eller en kroppsdel till exempel. Som i allt sorgearbete är det viktigt att man bejakar sorgen och låter den få vara som den är. Men är man inte i ett sorgearbete så finns det inget dynamiskt eller givande att ägna sig åt självömkan.

Som jag skrivit förr så väljer en del att stanna kvar i offerkoftans mysiga värme, den är ju så mjuk och skön och där slipper man ta ansvar och göra något åt sin situation. Då får man andras uppskattning och sympati dessutom.´Det är egentligen inte så konstigt att männsikor förblir offer, för det är bekvämt och skönt. Men det finns ingen kraft i det, ingen framåtrörelse. Det finns framförallt ingen lycka och livskvalitetoch efter några år värmer inte den där koftan lika bra längre och så kommer bitterheten smygande.
Och att vara bitter, det är att vara funktionshindrad delux!


2 kommentarer

Dagens lyckohöjdpunkt.

En påse med egenplockade kantareller. Det är dagens lyckligaste grej för mig. De ska få sällskap i en gräddig sås med konjak och parmesan till en oxfilé och en flaska Amarone.
Bella vita!