happygoluckiest


Lämna en kommentar

Vårt behov av tröst är omättligt.

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev Stig Dagerman. Har ni inte läst novellen så gör det, Dagerman är min favoritförfattare och hans språk är i en klass för sig.

Jag tröstar människor dagligen. Människor som har trassliga äktenskap, som har alkoholproblem, svåra och obotliga sjukdomar, människor som mist någon de älskar, människor som sitter vid sitt barns dödsbädd, människor som har smärtor som ingen kan föreställa sig och människor som inte vill leva längre. Jag är bra på det, jag är proffs på att trösta eftersom det är mitt yrke och jag har gjort det tusentals gånger. I det professionella bemötandet ligger det att vara empatisk men inte privat. Jag känner med de här människorna och tar emot deras smärta, men jag låter det landa på ytan. Jag kan bara ta emot sorgen, hålla den en stund i mina händer och ibland ge några råd om vad den tröstbehövande kan göra med sin sorg. Sen ger jag tillbaka den igen, för det är ju inte min sorg. Jag bara håller den en stund för att lätta på bördan. Jag är tacksam att jag kan få göra det för människor i deras svåraste stunder. Det är så jag måste se det. Annars skulle det inte gå.

Igår fick jag hålla en väns sorg en stund och det blev oväntat jobbigt. Jag ville ge tillbaka sorgen där den hörde hemma då jag själv började känna mig gråtfärdig och fick ett tryck över bröstet. Men min vän fortsatte att lasta över sin tyngd hos mig ett bra tag och jag kunde känna hur all energi sögs ur mig. Resten av dagen hade jag huvudvärk och kände ett tryckande obehag.

Nu var min väns bekymmer inte av samma kaliber som de jag brukar få härbergera i mitt yrke men jag blev personligt berörd eftersom hon är min vän och jag reagerade inte professionellt, jag reagerade känslomässigt och personligt. Även detta måste jag få göra ibland utan att det spelar så stor roll för den jag tröstar.

När jag själv behöver tröst så ser jag till att det är en professionell tröstare som får hålla min sorg en stund. Och då menar jag inte att jag  i terapi utan att jag lägger min börda i någons händer som jag vet är kapabel att hålla den en stund. Någon som förstår just mig och mina problem. I första hand en av mina närmsta vänner men i specifika fall till andra forum som anhörignätverket jag är med i tex.

De saker som ibland hotar att dränera min energi är ju ganska ovanliga saker som till exempel hur det känns att fira en storhelg tillsammans med en vilt främmande människa som jag aldrig förr träffat, där hen äter min mat och sitter hela kvällen i min soffa. När min son hade en vikarierande assistent en julafton. För trots att jag är oändligt tacksam över den hjälp han får och inser att det är egentligen inte är något att beklaga sig över så kan jag ibland, mot min vilja och bättre vetande, reagera på såna saker. Jag antar att det är min väldigt speciella situation som funkismamma som gör sig påmind.

En god vän till mig brukar säga att jag aldrig någonsin klagar men det är en modifierad sanning. Visst klagar jag, men inte till alla och inte varje dag. Det är både för min egen skull och för min omvärlds skull.  Jag ser helt enkelt ingen poäng i att klaga till någon som inte är beredd att bära min sorg en stund. Att skriva något på facebook om mina privata problem ger mig kanske några välmenande styrkekramar och några uppmuntrande ord men det är inte tröst av kvalitet för mig. Då de flesta inte känner mig tillräckligt väl för att kunna trösta mig så är det oförskämt av mig att försöka lasta den på dem, anser jag.

Det är inte konstruktivt och faktiskt snudd på oförskämt att lägga sina klagomål hos någon som man inte vet om den kan bära dem. Vi blir ju ibland kritiserade för att bara säga ”Det är bra!” när grannen, kollegan eller någon annan flyktig bekant frågar hur det är när vi möts. Men det är ju faktiskt artigt och hänsynsfullt att svara så, det är ju bara en sed, en artighetsfras. Jag minns hur förvånad jag blev i USA när butiksbiträdena frågade ”How are you?” och innan jag hunnit svara så hade de svept förbi. Det är ju samma sak där, bara en artig sed. Motsatsen, att klaga till grannen som man knappt känner när man möts i hissen att ”Jag har sån värk varje dag” eller liknande är ju faktiskt helt poänglöst till att börja med och vad vet jag om den personen? Hen kanske precis fått ett cancerbesked av sin läkare och där står jag och gnäller.

Om du ofta blir besviken när du söker tröst och förståelse så kan du börja med att se över i vilka händer du försöker lägga din börda. Förmodligen är det hos några som inte mäktar med att hålla den. Tänk mera konstruktivt när du söker tröst och hämta trösten där du får den bästa hjälpen.  Samtidigt så har jag alltför mycket integritet för att tala om för människor jag inte känner om mina sjukdomar och dagliga bekymmer. Ju mer du pratar om dina bekymmer, desto mer fokuserar du på det negativa. På samma pragmatiska vis väljer jag att ge min reumatism noll uppmärksamhet. Jag pratar om min värk när jag är på läkarbesök och det är fullt tillräckligt, jag har ont, varken mer eller mindre och vad andra än säger så förändras inte det. Att söka tröst hos andra angående det är inte konstruktivt för mig. Jag kan någonstans förstå att andra gör så, att värk ibland kan vara så frustrerande att vi helt enkelt måste klaga för att inte explodera. Men det finns en fara i att fokusera på det negativa så länge det inte handlar om konkreta problemlösningar. Flera av dessa faror har jag skrivit om tidigare, bland annat här Så jag försöker att vara restriktiv och framförallt konstruktiv när jag behöver tröst. För tröst behöver även jag ibland. Det behöver vi alla, oavsett hur lyckliga vi är. Vårt behov av tröst är omättligt. Och tack vare att jag söker tröst hos rätt människor så är jag lycklig. Lyckligt lottad att ha fantastiska vänner, lyckligt lottad som får vara den som ger tröst till andra och den som själv får tröst när jag behöver.


Lämna en kommentar

Kärlek och respekt, det är inte så svårt faktiskt!

Idag är det ju påskdagen, dagen då Jesus återuppstod och oavsett om vi är troende eller inte kan lite kärleksbudskap aldrig sitta fel. ”Man får ju inte tycka vad man vill i det här jävla landet längre”, känner du igen den meningen?

Jag undrar alltid vad som egentligen menas när jag hör det där. För grejen är ju att man faktiskt får tycka vad man vill i det här jävla landet. Du blir inte kastad i fängelse om du är homosexuell som i Ryssland, du blir inte dömd till spöstraff eller stenad till döds om du uttalar dig kritiskt mot regeringen eller kyrkan, som i väldigt många andra länder. Du blir inte fängslad och torterad om du har ”fel” politisk uppfattning. Faktum är att du som bor i det här landet är så oerhört prioriterad med rättigheter så det saknas motstycke i världen.

Förmodligen är det så att de som anser att man inte får tycka vad man vill i det här jävla landet längre inte tänker så långt. De menar naturligtvis inte att de får dödsstraff för att de har en särskild syn på saker och ting, utan menar bara att de allmänt får mothugg när de luftar sina åsikter. Ja, precis som alla får när den man uttalar sig till inte håller med.

Att media, regeringen och samhället i stort har tagit på sig rollen som förebild när det gäller att ha medmänskliga värderingar kan åtminstone inte jag se något fel i, motsatsen är alltför skrämmande och skulle så vara så vore det snart så att vi inte fick tycka som vi ville i det här jävla landet, på riktigt!  Det är riktigt underbart egentligen att de goda krafterna i samhället är så starka och kraftfulla när det behövs som bäst. Jag tror på det goda.Jag tror på att sprida godhet genom att bemöta okunskap och empatilöshet med information om det goda. Jag tror också på yttrande och åsiktsfrihet och kan ibland tycka att de som anser att de inte får tycka som de vill är ganska otacksamma över sina rättigheter.

Leve de mänskliga rättigheterna, leve friheten och demokratin. Själv är jag lycklig och tacksam att jag bor i ”det här jävla landet”

Kärlek och frid och Glad Påsk till er!


2 kommentarer

Världen är full av vackra och underbara människor- världen är full av goda krafter och du är en av dem!

Tillitsbrist och dålig självkänsla går hand i hand. Är du inte stark och säker i dig själv så kommer du aldrig att lita på andra heller. Om du har svårt att veta hur du ska börja bygga upp din självkänsla så gör det enklaste och mest effektiva som finns; hjälp någon annan!

Ditt förhållande till dig själv återspeglar sig på ditt förhållande till andra; litar du på dig själv så litar du på andra, är du vän med dig själv så har du lätt att få vänner och gillar du dig själv så gillar du din omvärld. Samma sak gäller din tolerans och din förmåga att förlåta; är du snäll mot dig själv och bejakar dina fel och tillkortakommanden så har du samma inställning till andra. Kort sagt, det som är bra för dig är bra för andra och vice versa. Att du har en stark självkänsla är alltså inte bara dig själv till godo utan hela din sociala krets.

Att göra saker för andra, allt ifrån att ge en tiggare en tjuga till att engagera sig i något frivilligprojekt är stärkande för självkänslan. När du själv tar tag i något så stärker det inte bara din tro på dig själv, det stärker din tro på din omvärld också.

De människor som klagar mest högljutt över att inte myndigheter, polis, skola, sjukvård eller grannarna i närområdet gör något är troligtvis i ganska stor avsaknad av självkänsla. Om du blir ditt eget goda exempel så kommer din tilltro till andra människor att stärkas på samma gång eftersom du alltid utgår från dig själv när du dömer andra.

Jag skulle aldrig kunna påstå det här om jag inte själv har belägg för att det är så det fungerar; genom att delta i något där du får bekräftelse från både dig själv och andra om att du är en duglig och kapabel människa så ökar din självkänsla och när du själv växer så händer något med din syn på omvärlden. Om du har tappat tron på mänskligheten, ser framtiden svart så kommer en liten låga av hopp och framtidstro att tändas när du själv ser vilka goda krafter som finns inom både dig själv och andra! Den framtidstron och det hoppet gör underverk för din vardagslycka där det ju handlar om balans och fokus på det positiva; alltid fokus på det positiva!

Jag är inte naiv, långt därifrån, jag jobbar en del ideellt på en kvinnojour och jag har i hela mitt yrkesverksamma liv arbetat nära människor som behöver all hjälp de kan få på olika sätt, jag har dessutom ägnat större delen av mitt vuxna liv till att finnas för min son 24 timmar om dygnet. Jag kan alltså på goda grunder säga att jag vet att du växer som människa när du gör en insats för andra, att du dessutom ser att både du själv och andra människor verkar för de goda krafterna gör det enkelt att få hopp för mänskligheten. Det finns oändligt mycket ondska i världen, det handlar inte om att blinda för eller förneka det. Det handlar om att återfå tilltron på det goda, det handlar om balans och fokus på det positiva. Det handlar om din självkänsla och din dagliga lycka. Som du ser så är det alltså ingen egoistisk handling att tänka på sig själv i första hand. En lycklig och stark människa är bra för alla, visst är det fantastiskt! Så gå ut och gör något för andra nu så gör du även något för dig själv.


3 kommentarer

Tålamod och tacksamhet. I rörelse.

Idag har jag funderat den här dikten:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Dikten heter ”I rörelse” och är skriven av Karin Boye.

För mig handlar den här dikten om livet som en dynamisk process, när vi sätter upp ett mål och jobbar emot det så märker vi de små förändringarna under tiden och det är det som är själva livet; själva motorn i våra handlingar. Dikten representerar tålamod och tacksamhet. Tålamodet lär vi oss under resans gång; jag är inte framme vid målet ännu men det händer saker under tiden som också är bra, som får oss att orka fortsätta. Tacksamhet över dagen som är; vad får dig att stiga upp varje morgon? Det kan inte vara någonting som ska hända om tre månader eller ett år. Det är dagen idag som du ska ta tillvara, den kommer aldrig igen. Gör det bästa av den och var tacksam över det du fick och det du klarade. Kanske blev den här dagen inte så bra som du ville att den skulle bli, men det kommer flera dagar när det blir bättre. Tålamod.

När vi vill någonting så vill vi oftast alldeles för mycket och alldeles för fort. Ju högre förväntningar vi har, desto större risk att vi blir besvikna. Fundera över dina mål och prioritera; vad vill jag mest, vad är rimligast att jag klarar av. En sak i taget istället för allt på samma gång. Tänk på din inre balansvåg och tänk att ett litet guldkorn om dagen väger lika mycket som en stor guldklimp om en månad, men vilket blir du lyckligast av? En gång om en månad eller den lilla lyckan varje dag, vad väljer du och vad får dig att orka fortsätta?

Bestäm målet och gläd dig över det, högre förväntningar ger inte högre lycka, det är målet du har bestämt som ger lycka, även om du får prioritera bort en del.

När min son var alldeles nyfödd sa jag spontant sådär som man som nybliven och lyckorusig mamma säger, att han skulle bli fotbollsproffs. Naturligtvis var jag inte allvarlig men någonstans så önskade jag honom framgång i livet och att han skulle göra mig stolt. Jag hade höga förväntningar När hans olika funktionshinder uppdagades så fick jag prioritera om, det var inte längre en rimlig förväntan att han skulle bli fotbollsproffs eller göra karriär, kanske skulle han aldrig ens ha ett vanligt hederligt jobb som vaktmästare eller busschaufför.

Hade jag förväntat mig det så hade jag blivit besviken. Men han har aldrig gjort mig besviken, han har gjort framsteg långt över mina förväntningar.  Jag ägnade 20 år av mitt liv, mina bästa år i livet, till att hjälpa min son. Mycket annat som andra tar för givet fick jag låta bli. Hade jag haft andra förväntningar på livet hade jag blivit besviken. Men jag lyckades vara tacksam över det jag hade då och nu när jag har fått den friheten att kunna tänka på mig själv igen, så vet jag vad tålamod är. Den mätta dagen är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst. Alla dagar är inte bra dagar, inte för någon. Men tålamodet och tacksamheten vet att det blir bättre en annan dag.

Att människor stressar upp sig över en sån oförarglig dag som julafton kan i mina ögon tyckas anmärkningsvärt. Vem ska vara här och vem ska vara där och hur mycket mat ska vi äta och ju fler släktingar, ju mera mat och julklappar desto bättre. Men är det verkligen så?

För tänk om förväntningarna är så skyhöga så att du blir besviken och missar världens mysigaste julafton. Om du vill ha en Fanny och Alexander-jul så kommer du mest troligt att bli besviken även om julen blir helt ok. Ha rimliga förväntningar på den här julen, den blir bra om du bestämmer dig att den blir bra. Som jag skrivit förut har jag firat julafton ensam många gånger när barnen var små. Jag hade inga andra förväntningar och lyckades därför njuta av min ensamkväll där jag var chef över alladinasken och fjärrkontrollen. Allt blir vad man gör det till, om man inte förväntar sig mera än vad som är rimligt. Jag har firat Fanny och Alexanderjular också bör tilläggas, jag har också firat jul på mitt jobb och jag har firat jul på krogen. Om en jul inte blev så bra så kommer det bättre sen. Man måste inte allting på en gång. Tålamod.

I år ska jag fira julafton precis som jag gjort de flesta jularna sista åren; med ett av barnen och min mamma. Tre personer blir vi, lugnt och fridfullt, lagom mycket mat och nästan allting färdigköpt. Bara sånt vi tycker om. Prioriteringar.

En slags jul jag däremot aldrig upplevt är att vara med någon jag älskar i en fjällstuga. Men det kommer en sån julafton också. I rörelse. Bara vi två, eld i öppna spisen och champagne i glasen. Den julen har jag kvar att se fram emot och det måste inte vara nu för jag har tålamod att vänta och tacksamhet över det som är. Idag.

Oändligt är vårt stora äventyr.


Lämna en kommentar

Konsten att vara snäll.

Min favoritförfattare Stig Dagerman har skrivit: Ett enda kan du göra, det är en annan människa väl.
Funderar man ett tag på citatet så blir innebörden klar. Vi går igenom livet och påverkas av alla vi möter. Vår egen lyckonivå är inte statisk, den ändras eftersom beroende på vilka vi träffar och vilken inverkan de har på oss. Vissa människor ger oss lycka, vi blir lyckliga när vi är tillsammans med dem och vissa människor är påfrestande på olika sätt.
Du är aldrig bara enbart lycklig eller olycklig, om du skriver ner dina olyckor på ett papper när du känner dig olycklig så kan du samtidigt skriva saker som du är lycklig för. Som jag skrivit om tidigare så är det en bra övning att varje dag skriva ”lyckodagbok” även när man känner sig som mest olycklig. Det är ett enkelt sätt att få överblick i vad man kan åtgärda enkelt genom att skapa fler happy moments i sitt liv.
Jag tänker mig en våg där den ena vågskålen innehåller problem och olyckor och den andra innehåller det som är lyckliga saker. Vi måste hela tiden se till att vågskålarna är i balans, helst ska lyckoskålen väga tyngst och vi måste se till att ju fler jobbiga saker vi har i livet desto fler happy moments, mindfullness och annat behöver vi. Se till att du har mycket lyckokapital att leva av om det kommer dåliga tider helt enkelt.
När jag blev deprimerad så berodde det ju på att en stor mängd olyckliga saker hände samtidigt men också på att jag hade för lite på lyckokontot just då. På så sätt går vi hela tiden genom olika känslor av glädje, lust, obehag, trötthet, lycka och olycka. Lyckan är föränderlig och böljar fram och tillbaka under dagen, du ger och tar av olika människor du möter.
Att göra snälla saker för sina medmänniskor är också en lyckoförhöjare. Genom att tänka snälla tankar, vara generös och sprida optimism så känner tränar du upp din empatiförmåga, blir gladare och sprider lycka omkring dig, det är konstaterat. Även om människan du vill väl inte ger dig så mycket tillbaka just då så korrigerar du det säkert utan att tänka på det. Du kan känna dig trött efter ett krävande möte med din chef men blir glad igen efter ett pass på gymet eller ett telefonsamtal till någon som får dig att skratta.
Den lycka du förlorar när du tvingas umgås med en energitjuv tar du snabbt igen när du träffar en vän du gillar till exempel.
Varje gång jag träffar en människa så tänker jag att jag vill att den här människan ska vara lycklig.
Det är inte så ambitiöst som det låter och är såklart beroende på vem det är. Är det någon jag möter i hissen så räcker ett leende och lite småprat, att hjälpa en tant med rollatorn på bussen eller liknande. Att bli arg, säga ifrån och visa civilkurage för en okänd människa är också att vara snäll, för det är också att göra en annan människa väl.
Ju mer personen betyder och ju närmare vi står varandra, desto mer lycka är jag villig att ge ut.
Det spelar ingen roll om vi gör snälla saker för att få något tillbaka eller ej. Det är inte tanken som räknas, det är handlingen! Tex så sa gav jag en person en komplimang en gång för att jag kände att den personen verkligen behövde det, inte för att jag egentligen menade det. Och en mera tacksam person har jag sällan varit med om kan jag säga, jag fick till och med ett handskrivet brev där personen tackade för det snällaste någon sagt till hen. För mig var det inget, för någon annan var det det snällaste någon sagt.
Om du skänker 100 kronor till rosa bandet bara för att få skriva det i en status på facebook och visa vilken god människa du är så har du ändå gjort en snäll sak samtidigt som du själv kände dig lyckligare och det är det viktigaste.
Min mormor var en sån person som alltid måste vara väldigt snäll mot andra, hon stickade vantar med invecklade mönster som hon gav bort i julklapp till avlägsna släktingar hon knappt träffade, hon ringde alltid när någon fyllde år och hon brydde sig mycket om alla.
Så snäll är inte jag. Jag skulle kunna vara det men min tid och min ekonomi räcker inte till för det men i stort ser jag inget fel med att vara så snäll som min mormor var. Hon blev själv glad av att vara så snäll och jag vet att alla andra också blev glada av hennes snällhet.
Eftersom jag själv är mycket mera ekonomisk med min snällhet då jag inte är pensionär och kan sitta och sticka vantar hela dagarna så har jag i alla fall fått med mig lite av min mormors snällhet och tycker det är roligt på riktigt att när jag har tid och möjlighet att överraska någon som inte förväntat sig det med en burk hemmagjord marmelad, gärna i en fin burk med handskriven etikett på.
Det som tar minst tid av allt är att lyssna på andras problem. Det är det minsta du kan göra för en vän.
Det är alltså glädje att vara snäll och det ska du vara uppmärksam på för när du känner obehag eller motvilja, då ska du inte vara snäll för då är du inte så snäll egentligen som jag skrev i det här inlägget.
Regeln är alltså att så länge du själv blir lycklig av att göra andra människor väl så är det bra, känns det som det bara blir jobbigt så ska du se upp.
Hur gör du då om en nära vän kommer och lägger en jättetyngd i din olycksvågskål?
Din bästa vän har den värsta krisen och ältar detta med dig varje dag, hur klarar du det från att tära på ditt eget lyckokapital men ändå vara den där goda vännen som tar emot och lyssnar?
Det viktiga är att du inte tar över din väns problem, du ska inte lösa dem för du äger inte problemet. Det är väldigt lockande att göra det, jag vet det kommer bara leda till att du själv blir dränerad och då kommer
knappast vara den där starka och snälla vännen som lyssnar och stöttar och det är ju den du ska vara.
Om du börjar känna att din olycksvågskål blir för tung så se till att fylla på din lyckovågskål lite extra eller så ger du tillbaka den där stenbumlingen som din vän försökte lägga på dig. Du talar helt enkelt om för din vän att det här gjorde mig upprörd att höra, eller det här berör mig väldigt mycket, jag blir så ledsen/arg/uppgiven eller vad det nu är.
För grejen är ju att det är din vän som ska känna sig uppgiven/arg/rädd/ledsen och olycklig. Inte du. Du kan känna med din vän men inte åt hen.
Du känner säkert igen det själv, att du någon gång sökt stöd hos någon som istället för att lyssna på dina känslor börjat känna en massa saker själv istället och då blev du besviken, eller hur? Du kände att du inte fick det där stödet för personen som skulle stötta dig blev egoist och blev den som hade alla känslorna istället.
Genom att ge tillbaka känslorna; att tala om för din vän att nu var det du som blev ledsen och arg så lättar du på olycksbördan hos dig själv och kan fortsätta att vara den där stöttande vännen.
Har du suttit i telefon i två timmar med din nära vän och lyssnat på olyckligt ältande så kan du avsluta samtalet med att det här var riktigt jobbigt för mig att lyssna på, det här gjorde att jag känner mig sänkt. Jag blir så upprörd på ditt ex att jag vill åka dit och strypa honom nu. Men vi kan prata mera i morgon, då har jag lugnat ner mig!
Bara genom att säga så har du lämnat tillbaka känslorna där de hör hemma.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagerman – ”Samlade skrifter”. Band 10

Stefan Einhorn- ”Konsten att vara snäll” (2009)


4 kommentarer

Äkta kärlek är vinst varje gång.

Jag har precis läst en bok. Den heter Egenmäktigt förfarande och är skriven av Lena Anderson. Jag började läsa den i förrgår och läste hela tiden tills jag läst ut den, det gick inte att sluta. Boken handlar om Ester som är kär i Hugo och Ester är den som älskar mest. Romanen har många likheter med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och tar upp det eviga ämnet om omöjlig kärlek. Visst känner jag igen mig i Ester, det gör nog alla. Alla blir ju dumma i huvudet av att vara den som älskar mest. Men så pinsam som Ester är har jag aldrig varit, låtsas jag åtminstone. För det blir för stor igenkänning och för jobbigt ibland och då vill man inte kännas vid den här galna människan som boken handlar om. Varför är hon så dum i huvudet? Vill jag skrika fler än en gång.
Ester är den som älskar mest i den här historien och Hugo, huruvida han älskar över huvud taget, är den som älskar minst. Förmodligen har han låg självkänsla och tycker att det är bekvämt med en dum liten människa som beundrar honom och lyfter hans självkänsla. Esters självkänsla är förmodligen också låg, men säkert är det inte. Obesvarad kärlek gör den sansade och intelligenta Ester galen på ett sätt som har hög igenkänningsfaktor oavsett om vi brukar vara den som älskar mest eller minst i ett förhållande.
Jag funderar på vad allt det här kommer sig av att vi har så svårt att släppa taget om något som uppenbarligen inte fungerar. Att något så underbart som kärlek kan göra så förbannat ont och att vi utsätter oss för den smärtan frivilligt?
Det handlar ju om hjärnans belöningssystem såklart. Att Hugo en gång sagt till Ester att han ska visa henne Dalarna, blir ett löfte om en framtid tillsammans för Ester. Hon vill ha det löftet igen och igen. Precis som när vi spelar på en enarmad bandit så triggas vårt spelbegär igång i större utsträckning ju mer sällan vi vinner. Det är ren psykologisk fakta och välkänt av alla spelbolag att det är så den mänskliga hjärnan är konstruerad.
Det allra vanligaste i en relation är problemet att vi visar och uttrycker våra känslor för varandra på olika sätt. Vi bekräftar varandra ojämlikt som jag beskrivit i ett tidigare inlägg.
Sen har vi det gamla fördomsoket att man inte ska ge upp ett förhållande så lätt, att man separerar för lättvindigt. Vem kan bedöma det bättre än den som är i den olyckliga relationen? För vem är det bättre att försöka och försöka igen, vem mår bra av det; omgivningen eller du själv? Återigen, vi måste sluta att lasta varandra för sånt som inte skadar någon personligen. Vi måste göra oss av med alla såna ”måste-spöken”. Dags att ta befälet över sitt eget liv och inse vem som är kaptenen på livsskutan-Du själv!
Ingen än du själv vet bäst hur du känner och upplever ditt liv. Är du i valet och kvalet att lämna någon så tänk på dig själv i första hand, ingen kommer att tacka dig för att du stannade i ett olyckligt förhållande. Inte ens du själv.
De här gamla idéerna om att man inte ska ge upp så enkelt kommer från tiden då kvinnan var beroende av mannen som försörjare och där hon riskerade mycket genom att lämna äktenskapet på samma sätt som det vädjades till mannen att ha förbarmande över kvinnan; att inte kasta ut henne i kylan och fattigdomen. Vi lever i andra tider nu, det är aldrig för enkelt att lämna, det är så tillräckligt svårt ändå, tack så mycket, än att vi behöver få såna förnumstiga råd kastade i ansiktet.
Jag tror att man inte kan söka lyckan i ett kärleksförhållanden, du måste vara lycklig i dig själv för att kunna bli lycklig i ett förhållande. För om du är lycklig från början kommer du inte tillåta dig själv att stanna kvar i ett olyckligt förhållande, då värderar du dig själv högre än så.
För att ett förhållande ska vara lyckligt så måste det vara jämlikt, båda parter måste ge varandra lika mycket. Om den ena upplever obalans så kommer den andra också uppleva obalans. Jag lovar, jag har varit i många relationer där det varit jag som bekräftat för lite- enligt den andres åsikt- och samtidigt så har jag upplevt att hur mycket jag än ansträngt mig att bekräfta så har det aldrig varit nog. Det stämmer ganska bra med ”vinst-var-hundrade-gång-aspekten angående jämförelsen av hjärnans belöningssystem och en enarmad bandit.
För har man en gång dragit i maskinen så drar man alltmer frenetiskt för att få den där vinsten. Vinner man något när man dragit hundra gånger så drar man ännu mera och ännu oftare.
Att leva i ett ojämlikt förhållande är destruktivt för båda två.
Genom det goda samtalet, kan man få ökad förståelse för sin partners relativt höga eller låga krav på bekräftelse och då kan man förhålla sig till det. Men kan man ändå inte förlika sig till obalansen så måste man sluta stånga sin panna blodig efter förändring.
Genom att hitta någon som har samma behovsnivå av bekräftelse som du skälv har, så kommer du att uppleva den äkta kärleken.
Äkta kärlek är att lita helt och hållet på den andres kärlek. Tvivlar du så är det inte äkta kärlek.
Märk väl att kärleken kan vara nog så äkta och riktig från både dig och din partners sida, men den äkta kärleken är en känsla du har som genomsyrar hela ert förhållande, inte ett mått på vem som älskar mest genom att bevisa det bäst!
Äkta kärlek ska inte kännas som att dra i en spelautomat. Äkta kärlek ska kännas som högsta vinsten varje dag oavsett med och motgångar. Kärleken är ingen kamp, den ska göra dig lycklig, det är det som är själva poängen!


3 kommentarer

Busy being thankful.

Kära vänner- För några dagar sedan skakades mitt liv om rejält. Det gör det då och då och så har det varit i över 21 år, sen min son föddes. När hans ep-anfall kommer och han slutar andas, när det blir livsfarligt, när man tycker att ambulansen tar en evighet på sig att komma trots att det bara handlar om några minuter, då sitter den känslan i några dagar efteråt. Jag har som ett sår inom mig som rivs upp varje gång det händer. Jag blir gråtmild några dagar, blir lättstressad, irriterad och har huvudvärk. Som den envisa människa jag är att alltid försöka se saker positivt så misslyckas jag rätt rejält när det gäller min sons epilepsi. Det är en riktig skitsjukdom som inte har en enda fördel. Det är just att den kan vara livshotande som är mitt största problem och sen den dagen han föddes har jag för alltid sluta bry mig så mycket om saker som inte är dödligt farliga. Är det inte dödligt så är det inget större problem, skulle jag enkelt kunna säga att jag tänker om det mesta.
Nu har det gått några dagar sen det hände och har funderat, pratat om det och hittat en hel del saker som jag ändå är djupt tacksam över. Att vi bor i ett land där ambulansen faktiskt kommer och där ambulanspersonalen är välutbildad och kompetent. De sätter nål, ger syrgas och utstrålar lugn och professionalitet så att jag känner mig trygg. Jag är tacksam över att när vi kommer till den fullsmockade akuten en lördagskväll där patienter ligger huller om buller i korridoren och spyr och en tant ropar att hon har kissat på sig så finns plötsligt en massa personal omkring oss, som har tid. Som har resurser. Som tycker att min son är viktig och högt prioriterad trots alla sina funktionshinder vilket inte är en självklarhet i alla länder.
De som klagar över sjukvård har aldrig sett hur fantastiskt den fungerar när det verkligen behövs, dvs vid livshotande tillstånd (jodå, lilla tanten som kissat på sig fick också hjälp sen och det var också bra)
Jag är så tacksam över detta. Jag är så tacksam att jag är den jag är, som klarar att se saker ur det här perspektivet, trots all min ångest. När den ångesten är som värst så märker jag att min empati sjunker och jag får svårt att ha överseende med andra människors gnäll om icke-problem. Men trots det så vet jag att det är ett symptom på mindre tillfällig lycka att få minskad empati och jag vet att när det gått några dagar så har jag god hjälp av min höga empatinivå igen. Tacksam att jag inte är den som alltid är olycklig och har låg empati. Jättetacksam över det.
Jag är tacksam över att jag känner mig ännu mera engagerad att inspirera genom den här bloggen; att jag faktiskt kan det är ju helt fantastiskt i sig.
Jag är enormt tacksam över att jag har träffat en helt fantastisk man som förstår mig, lyssnar på mig, stöttar mig, orkar med mig och supportar mig till hundra procent. Han är det bästa som hänt mig. Tacksam!
Jag kan egentligen säga att jag bara har ett enda problem i mitt liv och det är min sons epilepsi. Innan han föddes hade jag massor av problem. Jag är tacksam att jag slipper de problemen nu.
Det är Epilepsy awareness month nu och jag hittade en blogg som säljer så himla fina armband där vinsten går till Hjärnfonden och forskning om epilepsi.