happygoluckiest


Lämna en kommentar

Vårt behov av tröst är omättligt.

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev Stig Dagerman. Har ni inte läst novellen så gör det, Dagerman är min favoritförfattare och hans språk är i en klass för sig.

Jag tröstar människor dagligen. Människor som har trassliga äktenskap, som har alkoholproblem, svåra och obotliga sjukdomar, människor som mist någon de älskar, människor som sitter vid sitt barns dödsbädd, människor som har smärtor som ingen kan föreställa sig och människor som inte vill leva längre. Jag är bra på det, jag är proffs på att trösta eftersom det är mitt yrke och jag har gjort det tusentals gånger. I det professionella bemötandet ligger det att vara empatisk men inte privat. Jag känner med de här människorna och tar emot deras smärta, men jag låter det landa på ytan. Jag kan bara ta emot sorgen, hålla den en stund i mina händer och ibland ge några råd om vad den tröstbehövande kan göra med sin sorg. Sen ger jag tillbaka den igen, för det är ju inte min sorg. Jag bara håller den en stund för att lätta på bördan. Jag är tacksam att jag kan få göra det för människor i deras svåraste stunder. Det är så jag måste se det. Annars skulle det inte gå.

Igår fick jag hålla en väns sorg en stund och det blev oväntat jobbigt. Jag ville ge tillbaka sorgen där den hörde hemma då jag själv började känna mig gråtfärdig och fick ett tryck över bröstet. Men min vän fortsatte att lasta över sin tyngd hos mig ett bra tag och jag kunde känna hur all energi sögs ur mig. Resten av dagen hade jag huvudvärk och kände ett tryckande obehag.

Nu var min väns bekymmer inte av samma kaliber som de jag brukar få härbergera i mitt yrke men jag blev personligt berörd eftersom hon är min vän och jag reagerade inte professionellt, jag reagerade känslomässigt och personligt. Även detta måste jag få göra ibland utan att det spelar så stor roll för den jag tröstar.

När jag själv behöver tröst så ser jag till att det är en professionell tröstare som får hålla min sorg en stund. Och då menar jag inte att jag  i terapi utan att jag lägger min börda i någons händer som jag vet är kapabel att hålla den en stund. Någon som förstår just mig och mina problem. I första hand en av mina närmsta vänner men i specifika fall till andra forum som anhörignätverket jag är med i tex.

De saker som ibland hotar att dränera min energi är ju ganska ovanliga saker som till exempel hur det känns att fira en storhelg tillsammans med en vilt främmande människa som jag aldrig förr träffat, där hen äter min mat och sitter hela kvällen i min soffa. När min son hade en vikarierande assistent en julafton. För trots att jag är oändligt tacksam över den hjälp han får och inser att det är egentligen inte är något att beklaga sig över så kan jag ibland, mot min vilja och bättre vetande, reagera på såna saker. Jag antar att det är min väldigt speciella situation som funkismamma som gör sig påmind.

En god vän till mig brukar säga att jag aldrig någonsin klagar men det är en modifierad sanning. Visst klagar jag, men inte till alla och inte varje dag. Det är både för min egen skull och för min omvärlds skull.  Jag ser helt enkelt ingen poäng i att klaga till någon som inte är beredd att bära min sorg en stund. Att skriva något på facebook om mina privata problem ger mig kanske några välmenande styrkekramar och några uppmuntrande ord men det är inte tröst av kvalitet för mig. Då de flesta inte känner mig tillräckligt väl för att kunna trösta mig så är det oförskämt av mig att försöka lasta den på dem, anser jag.

Det är inte konstruktivt och faktiskt snudd på oförskämt att lägga sina klagomål hos någon som man inte vet om den kan bära dem. Vi blir ju ibland kritiserade för att bara säga ”Det är bra!” när grannen, kollegan eller någon annan flyktig bekant frågar hur det är när vi möts. Men det är ju faktiskt artigt och hänsynsfullt att svara så, det är ju bara en sed, en artighetsfras. Jag minns hur förvånad jag blev i USA när butiksbiträdena frågade ”How are you?” och innan jag hunnit svara så hade de svept förbi. Det är ju samma sak där, bara en artig sed. Motsatsen, att klaga till grannen som man knappt känner när man möts i hissen att ”Jag har sån värk varje dag” eller liknande är ju faktiskt helt poänglöst till att börja med och vad vet jag om den personen? Hen kanske precis fått ett cancerbesked av sin läkare och där står jag och gnäller.

Om du ofta blir besviken när du söker tröst och förståelse så kan du börja med att se över i vilka händer du försöker lägga din börda. Förmodligen är det hos några som inte mäktar med att hålla den. Tänk mera konstruktivt när du söker tröst och hämta trösten där du får den bästa hjälpen.  Samtidigt så har jag alltför mycket integritet för att tala om för människor jag inte känner om mina sjukdomar och dagliga bekymmer. Ju mer du pratar om dina bekymmer, desto mer fokuserar du på det negativa. På samma pragmatiska vis väljer jag att ge min reumatism noll uppmärksamhet. Jag pratar om min värk när jag är på läkarbesök och det är fullt tillräckligt, jag har ont, varken mer eller mindre och vad andra än säger så förändras inte det. Att söka tröst hos andra angående det är inte konstruktivt för mig. Jag kan någonstans förstå att andra gör så, att värk ibland kan vara så frustrerande att vi helt enkelt måste klaga för att inte explodera. Men det finns en fara i att fokusera på det negativa så länge det inte handlar om konkreta problemlösningar. Flera av dessa faror har jag skrivit om tidigare, bland annat här Så jag försöker att vara restriktiv och framförallt konstruktiv när jag behöver tröst. För tröst behöver även jag ibland. Det behöver vi alla, oavsett hur lyckliga vi är. Vårt behov av tröst är omättligt. Och tack vare att jag söker tröst hos rätt människor så är jag lycklig. Lyckligt lottad att ha fantastiska vänner, lyckligt lottad som får vara den som ger tröst till andra och den som själv får tröst när jag behöver.


1 kommentar

Stresshantering och copingstrategier.

Stresshanteringsverktyget som jag lärde ut i ett tidigare inlägg går att utveckla. För att kunna fokusera rätt på ett problem så krävs det att man skalar av de subjektiva känslorna från problemet och ser det så objektivt som möjligt.
Beskriv problemet precis så som det är utan att göra det större eller mindre.
Exempel: En kvinna får av sin läkaren veta att hon har astma. Hon kan antingen göra problemet mindre än vad det är; ”Det är nån liten åkomma jag fått, det är ingenting. Jag har annat att tänka på” Här stoppar hon huvudet i sanden och försöker undvika sitt problem.
Eller så kan hon överdriva genom att ge problemet en massa subjektiva känslor: Jag har fått en dödlig sjukdom, man kan faktiskt dö av den, den är obotlig och jag måste äta en massa tabletter som säkert ger biverkningar också och det är så hemskt, jag är svårt sjuk nu, jag känner det. Tänk om jag inte kan andas? Tänk om jag dör?”
Om man skalar bort det subjektiva och inte förminskar sitt problem så kan kvinnan se det så här; ”Jag har fått astma, det är en kronisk lungsjukdom som är ganska vanlig. Jag måste medicinera mot den men då kan jag fungera precis som vanligt och leva ett normalt liv.”
Genom att vara så objektiv som möjligt så gör du det enklare för dig själv att handskas med ditt problem och du får lättare att fokusera på olika lösningar. Samtidigt som du undviker att bli alltför stressad, en stressad person får svårt att fokusera och hitta lösningar.
Jag arbetade en tid på en sjukstuga långt uppe i norrland. Läkaren där, som var av den gamla sega norrlandsstammen, hade en unik förmåga att få patienterna att rikta sin strålkastare mot problemet, att fokusera utan att överdriva eller förtiga. När han lyssnat en stund på patientens berättelse om allting så brukade han helt lugnt, med sin gemytliga finlandssvenska dialekt säga ”Nå, vad är värst?”
Vid stora kriser, som vid egen eller nära anhörigs svåra sjukdom och vid dödsfall så brukar vi använda oss av någonting som kallas för copingstrategier.
Coping är egentligen hur man handskas med en stor och livsavgörande händelse; man kan bli den som söker trygghet i fakta, man googlar, läser på om sin sjukdom, pratar med andra som varit i samma situation och känner att kunskap och kontroll är det som lugnar. Det är egentligen detsamma som att vara objektiv som i exemplet ovan.
Andra copingstrategier kan vara undvikande; att självmedcinera bort ångesten med alkohol eller tabletter, att vägra inse fakta om sjukdomsförloppet, att bli aggressiv och börja söka syndabockar istället för att fokusera på problemet är också en slags copingstrategi även om den inte är så dynamisk.
De som har de bästa copingstrategierna är de som både väljer att vara objektiva och dessutom har ett nätverk av familj och vänner som stöttar.
Väldigt mycket handlar det nog också om vilken människa man är och hur van man är med utmaningar.
För det här med coping är som allt annat, något man kan träna upp. Är man van att fokusera på det som är positivt så hittar man enklare sina egna copingstrategier.
Jag skrev ju för ett tag sen om min sons epilepsi och hur jag lärt mig leva med den. Nu för några dagar sedan fick en närstående till mig symptom som tydde på hjärnblödning, stroke eller kanske hjärntumör.
Efter alla undersökningar så visade det sig att problemen berodde på ett högt blodtryck som förmodligen är stressrelaterat. Jag som är van vid coping tycker därför att det här var det bästa som kunde hänt min närstående. Att det höga blodtrycket upptäcktes och kan regleras istället för att det dröjt ett tag och sen hade det orsakat en stor stroke som kanske resulterat i bestående funktionsnedsättningar och i värsta fall död.
Min coping består av att jag är väl insatt i sjukdomen så att jag kan ha en objektiv bild av det och att jag är van att använda copingstrategier; när jag väljer att se någonting precis som det är så är det också enklare att hitta en mening eller något positivt med det som händer.
Visst, jag förstår att det låter lite provokativt att säga att man kan se saker, riktigt dåliga saker, positivt. Men faktum är att de flesta gör det även om de inte är medvetna om det. Tänk dig en riktigt svår händelse i ditt liv och du kommer säkert kunna säga att du utvecklades under den perioden; att du växte, eller lärde dig vilka som var dina riktiga vänner osv.
Om du tänker efter lite till så var den här lärdomen eller utvecklingen faktiskt din copingstrategi; du lärde dig att hantera en svår händelse i ditt liv och om det händer igen så kommer du automatiskt att plocka fram den lärdomen och använda den igen.


4 kommentarer

Den livsviktiga sorgen.

Vad är det perfekta livet, hur ser den där drömbilden ut som vi någonstans bär med oss där vi tror att om vi befinner oss just där, med de människorna och med de omständigheterna, då är vi lyckliga. Villa, vovve, volvo, brukar skämtsamt sägas om svenssonlivet som betecknar det trygga, stabila. Det lyckliga?
Vad händer om vi aldrig hamnar där, om vi förblir ensamma, om vi bildar en regnbågsfamilj istället, eller om ens partner dör i cancer, eller det efterlängtade och älskade barnet som man hoppades skulle bli hockeyproffs har en grav hjärnskada och aldrig ens kommer kunna ta på sig en jacka själv, ännu mindre ett par skridskor och bli ishockeystjärna. Om man drömmer om fem barn men inte kan få ett enda? Vad händer när vår drömbild av lyckan krossas? Kan man bli lycklig ändå, på något annat sätt?
Ofta hör vi sägas att det som inte dödar, det härdar. Jag vet inte om jag tror att det är så enkelt.
Då skulle inte så många människor gå omkring vilsna, olyckliga och otacksamma.
Tiden läker alla sår, är ett annat sånt där uttryck som folk vräker ur sig utan att veta vad de menar och det är ju inte heller helt korrekt om det inte är frågan om ett skrapsår på knät alltså.
Sanningen är att det är sörjandet som läker alla sår. Att sörja en förlust är det enda sättet att kunna gå vidare. Att bara ”lägga locket på” och påstå till omvärlden att jag har lagt det bakom mig nu och gått vidare, är inte att sörja. Ok, nu beror det ju även på vad det gäller men om vi talar om en större förlust som en grov kränkning; våldtäkt, rån, misshandel, mobbing eller en avslutad kärleksrelation eller en närståendes svåra sjukdom eller död. Då måste man sörja innan man kan gå vidare. För sorgen är det som läker såren. Det som är sant i talesättet att tiden läker är att sorgen tar tid. Lång tid, minst ett år innan den mest akuta sorgen är avklarad.
Ju större förväntningar du haft på den du förlorade, desto djupare och svårare kommer sorgen att bli.
Jag själv har till exempel aldrig haft några stora drömmar eller förväntningar när jag inlett ett nytt förhållande. Jag är ganska pragmatisk och har mera inställningen av att det ska bli spännande att se vad det här kan bli. Sålunda har min besvikelse inte heller blivit katastrofal när det tagit slut eftersom jag inte hade några drömmar som krossades. En väninna till mig är tvärtom; hon har alltid haft en dröm att träffa en man som ska vara på ett speciellt sätt, hon har en klar bild över hur livet med honom ska te sig och hur de ska ha det. Behöver jag säga att den här kvinnan gråtit många fler bittra tårar av kärlekssorg än vad jag nånsin gjort?
Alla får vi våra drömmar krossade någon gång i livet, oftast flera gånger. Den första illusionen som spricker är kanske när man som barn inser att Tomten inte finns på riktigt. För mig blev nästa illusion som sprack att mitt nyfödda barn inte var friskt, kanske skulle dö. Jag hade som alla blivande mammor gjort upp stora förväntningar om hur livet med den lilla bebisen skulle bli. Jag hade drömt om framtiden, hur min tonåring skulle vara, hur han skulle ta studenten, gifta sig och så vidare. De här drömmarna var jag tvungen att montera ner, en efter en. Det var smärtsamt. Fruktansvärt smärtsamt. Men nödvändigt för att kunna gå vidare med allt vad det innebar att ha ett funktionshindrat barn. Sorgen fanns där länge. Den var nödvändig.
Oberabetad sorg kan visa sig som smärta eller ångest senare i livet och andra svårigheter man råkar ut för kan bli svårare att hantera och mera traumatiska då rester av den gamla sorgen kan göra sig påmind.
Jag deltog i en föräldragrupp för föräldrar med funktionshindrade barn när min son var liten. Jag ville tala om min sorg men blev genast påhoppad av en annan mamma som förklarade att hon minsann inte sörjt sin underbara unge en enda dag, varför skulle hon göra det, hon älskade det här barnet precis som det var.
Jag försökte förklara att det var nödvändigt att sörja barnet man aldrig fick först innan man kan älska det man fick, men hon lyssnade inte. Hon envisades med att hon aldrig sörjt en enda sekund. Som om det vore skamligt att sörja, som om hon vore en dålig mor då. Det var ju precis tvärtom. Jag brukar tänka på henne ibland och undrar hur det gick för henne, om hon kom till insikt till slut.
Sorgen är livsviktig. Hur den ser ut är individuellt men det bästa är att bara låta den vara. Känn och bejaka alla känslor. Gråt när du vill, vila när du vill. Träffa vänner när du orkar. Skratta när du kan.
När jag hade den största krisen i mitt liv (mitt barn var svårt sjuk och kanske inte skulle överleva) så kunde en väninna ibland ringa och säga att jag skulle komma över, att hon hade lagat middag åt mig. Så satt vi hemma hos henne och drack vin och pratade om livet. Ibland gapskrattade jag mitt i sorgen. Det var underbart och jag är så innerligt tacksam för vad den här människan gjorde för mig då. Det var en del i sorgeprocessen att bara få vara, att få bli serverad mat, få prata lite och ha sällskap. Små enkla saker som visade sig betyda ofantligt mycket.
Jag brukar försöka säga åt min väninna med sin drömbild av den perfekta familjen att det finns en miljon olika sätt att bli lycklig på, att hon borde prova, Att hon borde våga. Hon är inte där än. Men hon kanske kommer dit en dag. Jag hoppas det för bitterheten skulle inte klä henne. Bitteheten är missklädsam på alla.
Jag vet idag inte om jag hade varit lyckligare om alla mina drömmar gått i uppfyllelse. Jag har faktiskt ingen aning om det. För jag tror inte det är relevant. Jag kanske hade varit väldigt olycklig då. Men jag är lycklig nu så varför ska jag ens jämföra eller undra?
Det jag vet är att lyckan inte har med det man drömmer om att göra. Man måste släppa sargen, komma in i matchen och bli lycklig där man befinner sig. Att säga farväl till sina drömmar är ett sätt. Sörja det som inte blev. Barnet man inte fick. Pappagestalten man aldrig hade. Den stora kärleken man aldrig fick.
Hitta lyckan inom dig istället. Har du lyckan inom dig så kan du aldrig förlora den, det har jag skrivit förr men det förtjänas att upprepas.
Visst har mina krossade drömmar på sätt och vis gjort mig mera klar över att jag måste se till att vara lycklig med det jag har, inte det jag inte fick. Men för en del människor är det inte så enkelt. Många blir olyckligare och förblir olyckliga. Alla stärks inte av det som inte dödar dem. Jag tycker inte om såna där klämkäcka meningar. Vad allt handlar om är att förstå att det är viktigt att sörja sin krossade dröm och sen se till att bli lycklig i verkligheten istället.
Alla sorger behöver avslutas innan man kan gå vidare men hur gör man med en gammal obearbetad sorg då? Det går att sörja färdigt den också även om det är svårare. Oftast kan man få hjälp hos en terapeut men man är man insiktsfull och medveten om hur den gamla sorgen påverkar en i nuet så är mera ältande kanske bara kontraproduktivt, det räcker att man känner till sorgen och dess konsekvenser; att gräva ytterligare i det gör bara att gamla sår rivs upp igen. Du kan avsluta din gamla sorg med en symbolhandling istället. Tala ut med dig själv om din förlust, säg att du kommit över, förstått och förlåtit. Släng bort gamla minnen som smärtat. Bränn exets tröja eller släng bort hens böcker. Gå till din pappas grav lämna en blomma och ett brev där du skrivit att du avslutar ditt sörjande och går vidare nu. Fokusera på att du är en annan person nu. Drömmarna är borta. Ditt liv är ett oskrivet blad.
Nu ska jag ta några dagars bloggpaus. För dig som eventuellt inte kan vänta har jag gjort några tidsinställda inlägg, det återstår att se om det fungerar bara. Jag ska ha en helt fantastisk människa på besök. En man som jag inte har några illusioner om mera än att det uppstår någon slags magi när vi möts. Så jag ska ägna mig åt att lyckoboosta med italiensk mat, champagne och amore. Livskvalitet och lycka! Ta hand om dig så länge.


Lämna en kommentar

Att lägga det gamla bakom sig.

Jag fick mail från en läsare som blev mobbad som liten. Hon har förträngt mycket i sitt liv och undrar om man måste minnas för att kunna gå vidare.
Jag tror att det inte spelar så stor roll i vilken ordning stegen kommer, det viktigaste är att komma till insikt och att bestämma sig för förändring, sen får man ta det som det kommer.
Läsaren skriver också om skuldbördan, att hon tror att det är hennes eget fel att hon blev mobbad och att hon ibland blir ledsen för saker som hände för länge sen och undrar hur man lägger sådant bakom sig.
Jag kan också bli ledsen för saker som hände i min barndom fortfarande, det är så speciellt eftersom barn är så oskyldiga. Saker som jag gjorde som vuxen kan jag se på ett annat sätt, som vuxen gjorde jag medvetna val och hade ett annat ansvar för mig själv även om jag inte hade insikten då hur fel jag valde.
Men än idag kan jag bli ledsen när jag tänker på mig själv som sexåring som gick till förskolan med en rosa basker som jag tyckte var finast i hela världen. Jag minns hur jag såg fram emot att alla skulle tycka att jag var fin. Så blev det inte och det slutade med en rosa basker som blev nedspolad i toaletten och en väldigt arg mamma när jag kom hem. Jag kan känna med den där lilla tjejen som var jag då. Men jag tycker inte synd om mig. För det där har ju ingenting med mig själv att göra idag, det är inte jag som längre går omkring och är ständigt rädd för att inte duga eller att inte bli omtyckt av andra.
Däremot är det ju en sorglig historia oavsett vem den lilla tjejen var, även om det inte varit jag.
Jag identifierar mig inte längre med den som det är synd om Jag klarar mig själv nu, jag har hittat verktygen för att vara stark och äga mina egna problem.
Så även om jag sagt det tusen gånger förr, så säger jag det tusen gånger igen. Det är ok att sörja det förgångna ibland, men glöm inte att idag kan du påverka hur du mår och hur du tänker. Det räcker med att inse att man har problem, att man inte är lycklig och att man vill göra något åt det. Använd gärna gamla minnen till att reflektera över dig själv om det kan hjälpa dig att komma vidare. I mitt gamla olyckliga liv upplevde jag dagligen känslan av att allt var orättvist. Jag såg mig själv som ett offer som inte kunde påverka. Senare, när jag konfronterade mig själv med min gamla offerroll så kunde jag se ett mönster av handlingar jag gjorde utifrån mitt olyckliga perspektiv. Det är inte så smickrande alla gånger att se sig själv på det sättet, men det hjälper dig att tänka om. Men tänk inte för mycket på det gamla, fokusera på nuet. Tyck synd om det lilla barnet om du kommer att tänka på någon speciell händelse, gör gärna en reflektion om något som hände då fortfarande hindrar dig att vara lycklig idag och ändra på det i så fall. Men i övrigt, identifiera dig inte med det lilla oskyldiga barnet. Bryt ältandet med mindfullness, det är ditt kraftfullaste vapen mot gamla invanda tankemönster.
Hamnar du tillfälligt i en svacka eller om du halkar tillbaka i nåt gammalt olyckligt mönster eller vana så känn ingen skuld över det. Tänk bara att nu vet du hur du inte ska göra nästa gång. Se dina egna misstag som du gjort i livet, lär av dem, förlåt dig själv och gå vidare. För varje liten bit du kommer på vägen, ju lyckligare du blir i nuet, ju oftare du är mindful här och nu, desto mindre betydelse kommer det förgångna att ha.

Kom ihåg: Ett barn som blir mobbat som litet har aldrig skuld i det, men det är din egen skyldighet att inte fortsätta att identifiera dig med det mobbade barnet som vuxen.


2 kommentarer

Att förlora lyckan och hitta den igen.

Att vara lycklig betyder inte att du är immun mot sorg eller dåliga dagar.  Men att vara grundlycklig hjälper dig att navigera bättre i livets stormar.

Sorg utlöses oftast av en förlust av vår identitet på något plan. Den friska elitidrottaren som får cancer och förlorar sin elitidrottsroll och istället blir cancerpatient, den gifta kvinnan som förlorar sin make och vars identitet ändras från fru till änka. Läraren som går i pension förlorar sin yrkesroll, mannen som genomgår skilsmässa förlorar sin fru och blir plötsligt singel. Flyktingen som kommer hit och har förlorat sin yrkesroll, sin föräldraroll, sin roll som familjeförsörjare, sin stolthet och kanske sin hälsa, han har förlorat allt.  De här rollförlusterna utlöser inte bara en sorg över det vi förlorat, vår självkänsla får sig också en omskakning.

De personer som har hittat sin grundlycka är de som har lättare att hitta nya identiteter efter en förlust.  Inte sällan genom att göra sin nya identitet till något bra, som exempel kan jag nämna brandmannen som fick sitt ansikte förstört i en olycka och nu reser runt och inspirerar andra att komma tillbaka.

De som inte kan använda sin inre kompass för att hitta tillbaka till grundlyckan är de som klarar förluster riktigt dåligt och kanske aldrig blir sig själva igen.

Jag förlorade min identitet när min son flyttade hemifrån och hade under ungefär två år en livskris som slutade med att jag var tvungen att hitta en ny identitet och inriktning i mitt liv. Eftersom jag då visste att jag kunde vara lycklig i grunden så lät jag sorgen få ta den tid som behövdes. Jag såg mitt lyckliga förhållningsätt till livet som något jag skulle återkomma till efter sorgen. Jag längtade efter det ibland men visste hela tiden att jag skulle komma tillbaka dit igen. Det var min tröst när det var som tyngst.

Även andra och mindre förluster kan göra att vi blir olyckliga i en period som den gången jag hade inbrott i mitt källarförråd och hela mitt livs minnen var försvunna. Mina barns leksaker och kläder från när de var små. Min kartong med bokmärken som jag fick av min mormor när jag var liten. Den lilla kappan i vitt kaninskinn som min mor sytt till mig när jag var tre år och som burits av både mig och min dotter. Saker som barnen gjort på dagis, julpyssel, teckningar. Det händer att jag tänker på en viss sak ibland och vill ta fram den och när jag kommer ihåg att den är borta för alltid så sticker sorgen till som en nål i huden på mig.

Att vara lycklig är ingen vaccination mot sorg och olycka, inte alls. Däremot försvinner inte lyckan för alltid när du har en period av sorg, jag ser lyckan som en plats som jag kan återvända till efter en tid av sämre dagar i livet. När du har hittat vägen till din inre lyckoplats så kommer du alltid hitta tillbaka dit.

Lyckan är inte beroende av saker, pengar eller fysiska saker. Lyckan är ditt förhållningsätt till livet och till dig själv. Så egentligen är det inte lyckan du förlorar när du går igenom en stor förlust. Du har förlorat en identitet. Lyckan finns kvar och väntar på dig när du hittat en ny roll.

Du kommer sörja när du förlorar saker i livet men eftersom lyckan finns inom dig och inte i yttre faktorer så kan du aldrig förlora den.


2 kommentarer

Man får vara olycklig. Också.

Om någon skulle tro att vara lycklig handlar om absolut frånvaro av sorg så är det fel. Jättetråkiga saker händer alla, det kan vi aldrig göra nånting åt. Det är precis lika viktigt att få sörja som det är att vara lycklig.

Är jag lycklig i grunden så är jag bättre rustad att sörja. Om jag inte sörjer så kan jag aldrig bli lycklig. Säg den meningen högt för dig själv och tänk på innebörden. Vad betyder det egentligen?

När någonting riktigt tråkigt händer, någon dör, du får besked om en allvarlig sjukdom eller ditt livs kärlek gör slut via sms två dagar före midsommarhelgen -( ja sms- grobianen är baserad på en true story ur mitt liv) så startar ett sorgearbete. Är du lycklig i grunden kommer sorgearbetet både bli kortare och mindre smärtsamt än om du inte är grundlycklig. Självklart kommer det bli långdraget och smärtsamt i båda fallen. Men ett sorgearbete är precis vad det låter; ett arbete som ska göras. Ett tungt arbete dessutom. För det behövs styrka och saknar man den styrkan så kan sorgearbetet avstanna, man orkar helt enkelt inte genomföra arbetet konstruktivt och sorgen kommer ge andra symptom istället som panikångest, kroppsliga symptom eller bitterhet.

Sorgen yttrar sig väldigt olika för alla men den första krisreaktionen brukar vara densamma. Det allra bästa är nog att ha någon hos sig då, men om inte det är möjligt så får man göra vad man kan för att tillgodose sina egna behov. Känn efter vad du vill och så unnar du dig det. Vill du äta ett kilo choklad i sängen samtidigt som du gråter till sorgliga filmer så gör det. Ring och sjukskriv dig, ingen kan arbeta när man är i en personlig kris. Stanna i sängen flera dagar om du vill. Orkar du inte prata med någon så stäng av telefonen. Att folk är nyfikna och undrar är verkligen inget du behöver tänka på just då. Du ska bara tänka på dig själv de dagarna. Låt tårarna flöda hur mycket som helst, det spelar ju ingen roll när ingen ser dig ändå. Ju mer intensivt ledsen du tillåter dig att vara de här första dygnen, desto bättre kommer du att klara resten av ditt sorgearbete sen.

När du går vidare i sorgearbetet så är mitt råd att du precis som med dina schemalagda Happy moments varje dag avsätter en stund till att sörja. Tänd ljus, lyssna på sorgsen musik, titta på fotografier för att framkalla minnen som gör ont, be till gud, gråt eller vad som känns bäst. Sörj allt vad du orkar den stunden. Tidsbestäm hur länge din sorgestund ska vara och avbryt när tiden gått ut.
På det här viset får du dels utlopp för dina känslor som du kanske gått och kämpat emot inför dina barn eller för kollegor på jobbet en hel dag och dels så tränar du dig att ta kontroll över dina känslor.

Att känna är bra. Sörja är bra.
Det är när man hela tiden känner sig less och inte särskilt glad som det inte är bra. Sorgearbetet tar lång tid innan det är över och det kan ibland kännas som det aldrig någonsin kommer gå över. Men det gör det, bara du tillåter dig att sörja.
I mitt fall med sms-grobianen så började jag misströsta när jag ett år efter sms-dagen fortfarande
grät floder varje dag, det kändes precis lika ledsamt och sorgligt som dag ett. Då ringde jag en terapeut och fick komma dit samma dag. Terapeuten behövde inte säga någonting alls, jag pratade och grät i två timmar där, gjorde av med två hela kleenexaskar. Jag berättade allt från början till slut och sen var jag klar. Sorgearbetet var över och jag kunde gå vidare i livet.
De två timmarna jag fick ösa ur mig det sista hos terapeuten var vad som behövdes för att avsluta.

Jag har lärt mig exakt vad jag behöver när jag är ledsen, jag vet hur jag ska sörja effektivt för att gå vidare numera.
Ofta kan jag bestämma hur lång tid jag ska låta mig sörja någonting. Så intensivsörjer jag och sen är det bra.
Vissa saker kan dock komma tillbaka och göra ont en stund när man minst anar det. När du städar ur ett skåp och hittar ett fotigrafi på någon älskad släkting som gått bort för flera år sen. Sorgearbetet är för länge sedan över men du blir ledsen och sorgen känns lika intensiv en kort stund som precis när det hände. Det är helt normalt. Sörj en stund och tänk på fina minnen.

Just nu i mitt liv saknar jag min lillasyster så mycket och då lyssnar jag på det här och gråter en skvätt.

.