happygoluckiest


Lämna en kommentar

Vårt behov av tröst är omättligt.

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev Stig Dagerman. Har ni inte läst novellen så gör det, Dagerman är min favoritförfattare och hans språk är i en klass för sig.

Jag tröstar människor dagligen. Människor som har trassliga äktenskap, som har alkoholproblem, svåra och obotliga sjukdomar, människor som mist någon de älskar, människor som sitter vid sitt barns dödsbädd, människor som har smärtor som ingen kan föreställa sig och människor som inte vill leva längre. Jag är bra på det, jag är proffs på att trösta eftersom det är mitt yrke och jag har gjort det tusentals gånger. I det professionella bemötandet ligger det att vara empatisk men inte privat. Jag känner med de här människorna och tar emot deras smärta, men jag låter det landa på ytan. Jag kan bara ta emot sorgen, hålla den en stund i mina händer och ibland ge några råd om vad den tröstbehövande kan göra med sin sorg. Sen ger jag tillbaka den igen, för det är ju inte min sorg. Jag bara håller den en stund för att lätta på bördan. Jag är tacksam att jag kan få göra det för människor i deras svåraste stunder. Det är så jag måste se det. Annars skulle det inte gå.

Igår fick jag hålla en väns sorg en stund och det blev oväntat jobbigt. Jag ville ge tillbaka sorgen där den hörde hemma då jag själv började känna mig gråtfärdig och fick ett tryck över bröstet. Men min vän fortsatte att lasta över sin tyngd hos mig ett bra tag och jag kunde känna hur all energi sögs ur mig. Resten av dagen hade jag huvudvärk och kände ett tryckande obehag.

Nu var min väns bekymmer inte av samma kaliber som de jag brukar få härbergera i mitt yrke men jag blev personligt berörd eftersom hon är min vän och jag reagerade inte professionellt, jag reagerade känslomässigt och personligt. Även detta måste jag få göra ibland utan att det spelar så stor roll för den jag tröstar.

När jag själv behöver tröst så ser jag till att det är en professionell tröstare som får hålla min sorg en stund. Och då menar jag inte att jag  i terapi utan att jag lägger min börda i någons händer som jag vet är kapabel att hålla den en stund. Någon som förstår just mig och mina problem. I första hand en av mina närmsta vänner men i specifika fall till andra forum som anhörignätverket jag är med i tex.

De saker som ibland hotar att dränera min energi är ju ganska ovanliga saker som till exempel hur det känns att fira en storhelg tillsammans med en vilt främmande människa som jag aldrig förr träffat, där hen äter min mat och sitter hela kvällen i min soffa. När min son hade en vikarierande assistent en julafton. För trots att jag är oändligt tacksam över den hjälp han får och inser att det är egentligen inte är något att beklaga sig över så kan jag ibland, mot min vilja och bättre vetande, reagera på såna saker. Jag antar att det är min väldigt speciella situation som funkismamma som gör sig påmind.

En god vän till mig brukar säga att jag aldrig någonsin klagar men det är en modifierad sanning. Visst klagar jag, men inte till alla och inte varje dag. Det är både för min egen skull och för min omvärlds skull.  Jag ser helt enkelt ingen poäng i att klaga till någon som inte är beredd att bära min sorg en stund. Att skriva något på facebook om mina privata problem ger mig kanske några välmenande styrkekramar och några uppmuntrande ord men det är inte tröst av kvalitet för mig. Då de flesta inte känner mig tillräckligt väl för att kunna trösta mig så är det oförskämt av mig att försöka lasta den på dem, anser jag.

Det är inte konstruktivt och faktiskt snudd på oförskämt att lägga sina klagomål hos någon som man inte vet om den kan bära dem. Vi blir ju ibland kritiserade för att bara säga ”Det är bra!” när grannen, kollegan eller någon annan flyktig bekant frågar hur det är när vi möts. Men det är ju faktiskt artigt och hänsynsfullt att svara så, det är ju bara en sed, en artighetsfras. Jag minns hur förvånad jag blev i USA när butiksbiträdena frågade ”How are you?” och innan jag hunnit svara så hade de svept förbi. Det är ju samma sak där, bara en artig sed. Motsatsen, att klaga till grannen som man knappt känner när man möts i hissen att ”Jag har sån värk varje dag” eller liknande är ju faktiskt helt poänglöst till att börja med och vad vet jag om den personen? Hen kanske precis fått ett cancerbesked av sin läkare och där står jag och gnäller.

Om du ofta blir besviken när du söker tröst och förståelse så kan du börja med att se över i vilka händer du försöker lägga din börda. Förmodligen är det hos några som inte mäktar med att hålla den. Tänk mera konstruktivt när du söker tröst och hämta trösten där du får den bästa hjälpen.  Samtidigt så har jag alltför mycket integritet för att tala om för människor jag inte känner om mina sjukdomar och dagliga bekymmer. Ju mer du pratar om dina bekymmer, desto mer fokuserar du på det negativa. På samma pragmatiska vis väljer jag att ge min reumatism noll uppmärksamhet. Jag pratar om min värk när jag är på läkarbesök och det är fullt tillräckligt, jag har ont, varken mer eller mindre och vad andra än säger så förändras inte det. Att söka tröst hos andra angående det är inte konstruktivt för mig. Jag kan någonstans förstå att andra gör så, att värk ibland kan vara så frustrerande att vi helt enkelt måste klaga för att inte explodera. Men det finns en fara i att fokusera på det negativa så länge det inte handlar om konkreta problemlösningar. Flera av dessa faror har jag skrivit om tidigare, bland annat här Så jag försöker att vara restriktiv och framförallt konstruktiv när jag behöver tröst. För tröst behöver även jag ibland. Det behöver vi alla, oavsett hur lyckliga vi är. Vårt behov av tröst är omättligt. Och tack vare att jag söker tröst hos rätt människor så är jag lycklig. Lyckligt lottad att ha fantastiska vänner, lyckligt lottad som får vara den som ger tröst till andra och den som själv får tröst när jag behöver.


4 kommentarer

En introvert människa i en extrovert värld.

En liten del av tjuren Ferdinand under korkeken och en liten del raketforskare, så brukar jag beskriva min egen personlighet när jag får chansen. Däremot har jag nog aldrig förstått hur spot on jag varit i den beskrivningen innan jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest. Det är den mest beprövade personlighetsanalysen som finns och går kort ut på att mäta fyra olika personlighetsdrag:

Extraversion/Introversion (E/I)
Sensing/Intuition (S/N)
Thinking/Feeling (T/F)
Judging/Perceiving (J/P)
Dessa kan alltså kombineras till 16 olika personlighetstyper och jag är en INTJ.
INTJ’s have original minds and great drive for implementing their ideas and achieving their goals. Quickly see patterns in external events and develop long-range explanatory perspectives. When committed, organize a job and carry it through. Skeptical and independent, have high standards of competence and performance for themselves and others.
INTJs are introspective, analytical, determined persons with natural leadership ability. Being reserved, they prefer to stay in the background while leading. Strategic, knowledgable and adaptable, INTJs are talented in bringing ideas from conception to reality. They expect perfection from themselves as well as others and are comfortable with the leadership of another so long as they are competent. INTJs can also be described as decisive, open-minded, self-confident, attentive, theoretical and pragmatic.
INTJ frequently have to work deliberately to overcome the unflattering characteristics that are natural to their type and female INTJs often feel like they are ”swimming up stream” against societies norms and expectations of what women ”should” be.
INTJ- personligheten är den ovanligaste av alla kombinationer, endast två till tre procent av de som gjort testet blir kategoriserade som INTJ och bland kvinnor är det extremt ovanligt, under en procent räknas som INTJ bland kvinnor.
Trots detta så tror jag mig veta ganska säkert att två av mina närmaste väninnor är just INTJ eftersom min personlighetstyp är så ovanlig så lyckas vi hitta varandra och känna igen varandra på sättet vi tänker och fungerar.
En INTJ- personlighet är den mest introverta av alla personlighetstyper, introvert på ett sätt som tangerar till autismspektrat.och ja, jag har tusen och åter tusen gånger känt mig ensam i detta att vara i så stort behov av ensamhet och självständighet. Inte så att jag själv lidit av det, men då samhällsnormen inte är skapad för individualism så har det i perioder gett mig en känsla av utanförskap.. Numera har jag läsrt mig att inte bara använda mina energier på rätt sätt utan även att skapa lycka av det så även om jag är en individ som behöver extra mycket ensamhet så klarar jag att både njuta av social samvaro och att utnyttja min extrema självständighet till att vara lycklig på mitt sätt. För jag kan ju inte vara lycklig på någon annans sätt- det kan ju ingen!
Jag har med åren förstått att även om jag älskar män och egentligen är både flörtig och lite karlgalen, så har jag alltid haft svårt med nära relationer. Jag kan bli lika kär som alla andra, men jag fixar inte tvåsamheten på det sätt som konventionen säger att det ska vara. När jag fick reda på att jag var en INTJ så föll bitarna på plats. Jag kommer förmodligen att vara singel livet ut och det är helt ok nu när jag vet varför. Alla har vi personlighetsdrag som kan begränsa oss i fel sammanhang, det gäller alltså att som individ hitta rätt forum för att växa. Jag har insett min introverta begränsning och vänt det till en möjlighet där jag kan genom att söka mig till sammanhang där jag kan vara individuell tillsammans med andra. Att vara introovert sätter käppar i hjulen eftersom ingen människa är en ö och hur ensamhetsberoende en är så behöver en andra för att vara lycklig och för att fungera. Jag har hittat min flock av människor som gör mig lycklig och får mig att utvecklas. Det är lycka för en introvert människa att få vara individualist i ett socialt sammanhang. Litterärt så är det här om en extrovert och en introvert personlighetstyp som blir vänner berättat i John Steinbecks utmärkta roman Mice and Men.
Det som är bra med att få koll på vilken personlighetstyp du tillhör är att du kan se varför du är på ett visst sätt och därigenom förstå vissa behov. Själv har jag alltid funderat på det paradoxala i mitt sätt att se världen pragmatiskt och objektivt samtidigt som jag har så stor empatisk förmåga och en människokännedom som en del kallat för intuition.
Jag är inte det minsta intuitiv, jag är alldeles för pragmatisk och analytisk för att vara det. Men med personlighetstestet förstod jag att jag och andra INTJ–personer  använder flödesscheman när vi tänker. Vi lägger ihop fakta, iakttagelser och kan se det slutgiltiga resultatet med hjälp av många olika tidigare erfarenheter. Med flödeshemat i huvudet kan vi snabbt plocka bort de inte väsentliga variablerna och lägga till viktigare parametrar. Min hjärna funkar som en processor och det är ingenting intuitivt eller inkännande empatiskt egentligen. Kanske inte ens smickrande men för mig var det en enorm aha-upplevelse att förstå det här. Nu vet jag varför jag kan vara så schematiskt fokuserad och målinriktad; en INTJ beklagar sig aldrig, söker inte yttre bekräftelse och är inte sentimentala; om flödesschemat inte stämmer eller något går åt helvete så lägger vi bara till nya variabler i flödesschemat och programmerar om vår inre gps. Scary shit faktiskt, att det här stämmer så bra.Om jag inte vore så okvinnligt introvert och pragmatisk så skulle jag tro att det vore något övernaturligt ;).


Lämna en kommentar

Konsten att vara snäll.

Min favoritförfattare Stig Dagerman har skrivit: Ett enda kan du göra, det är en annan människa väl.
Funderar man ett tag på citatet så blir innebörden klar. Vi går igenom livet och påverkas av alla vi möter. Vår egen lyckonivå är inte statisk, den ändras eftersom beroende på vilka vi träffar och vilken inverkan de har på oss. Vissa människor ger oss lycka, vi blir lyckliga när vi är tillsammans med dem och vissa människor är påfrestande på olika sätt.
Du är aldrig bara enbart lycklig eller olycklig, om du skriver ner dina olyckor på ett papper när du känner dig olycklig så kan du samtidigt skriva saker som du är lycklig för. Som jag skrivit om tidigare så är det en bra övning att varje dag skriva ”lyckodagbok” även när man känner sig som mest olycklig. Det är ett enkelt sätt att få överblick i vad man kan åtgärda enkelt genom att skapa fler happy moments i sitt liv.
Jag tänker mig en våg där den ena vågskålen innehåller problem och olyckor och den andra innehåller det som är lyckliga saker. Vi måste hela tiden se till att vågskålarna är i balans, helst ska lyckoskålen väga tyngst och vi måste se till att ju fler jobbiga saker vi har i livet desto fler happy moments, mindfullness och annat behöver vi. Se till att du har mycket lyckokapital att leva av om det kommer dåliga tider helt enkelt.
När jag blev deprimerad så berodde det ju på att en stor mängd olyckliga saker hände samtidigt men också på att jag hade för lite på lyckokontot just då. På så sätt går vi hela tiden genom olika känslor av glädje, lust, obehag, trötthet, lycka och olycka. Lyckan är föränderlig och böljar fram och tillbaka under dagen, du ger och tar av olika människor du möter.
Att göra snälla saker för sina medmänniskor är också en lyckoförhöjare. Genom att tänka snälla tankar, vara generös och sprida optimism så känner tränar du upp din empatiförmåga, blir gladare och sprider lycka omkring dig, det är konstaterat. Även om människan du vill väl inte ger dig så mycket tillbaka just då så korrigerar du det säkert utan att tänka på det. Du kan känna dig trött efter ett krävande möte med din chef men blir glad igen efter ett pass på gymet eller ett telefonsamtal till någon som får dig att skratta.
Den lycka du förlorar när du tvingas umgås med en energitjuv tar du snabbt igen när du träffar en vän du gillar till exempel.
Varje gång jag träffar en människa så tänker jag att jag vill att den här människan ska vara lycklig.
Det är inte så ambitiöst som det låter och är såklart beroende på vem det är. Är det någon jag möter i hissen så räcker ett leende och lite småprat, att hjälpa en tant med rollatorn på bussen eller liknande. Att bli arg, säga ifrån och visa civilkurage för en okänd människa är också att vara snäll, för det är också att göra en annan människa väl.
Ju mer personen betyder och ju närmare vi står varandra, desto mer lycka är jag villig att ge ut.
Det spelar ingen roll om vi gör snälla saker för att få något tillbaka eller ej. Det är inte tanken som räknas, det är handlingen! Tex så sa gav jag en person en komplimang en gång för att jag kände att den personen verkligen behövde det, inte för att jag egentligen menade det. Och en mera tacksam person har jag sällan varit med om kan jag säga, jag fick till och med ett handskrivet brev där personen tackade för det snällaste någon sagt till hen. För mig var det inget, för någon annan var det det snällaste någon sagt.
Om du skänker 100 kronor till rosa bandet bara för att få skriva det i en status på facebook och visa vilken god människa du är så har du ändå gjort en snäll sak samtidigt som du själv kände dig lyckligare och det är det viktigaste.
Min mormor var en sån person som alltid måste vara väldigt snäll mot andra, hon stickade vantar med invecklade mönster som hon gav bort i julklapp till avlägsna släktingar hon knappt träffade, hon ringde alltid när någon fyllde år och hon brydde sig mycket om alla.
Så snäll är inte jag. Jag skulle kunna vara det men min tid och min ekonomi räcker inte till för det men i stort ser jag inget fel med att vara så snäll som min mormor var. Hon blev själv glad av att vara så snäll och jag vet att alla andra också blev glada av hennes snällhet.
Eftersom jag själv är mycket mera ekonomisk med min snällhet då jag inte är pensionär och kan sitta och sticka vantar hela dagarna så har jag i alla fall fått med mig lite av min mormors snällhet och tycker det är roligt på riktigt att när jag har tid och möjlighet att överraska någon som inte förväntat sig det med en burk hemmagjord marmelad, gärna i en fin burk med handskriven etikett på.
Det som tar minst tid av allt är att lyssna på andras problem. Det är det minsta du kan göra för en vän.
Det är alltså glädje att vara snäll och det ska du vara uppmärksam på för när du känner obehag eller motvilja, då ska du inte vara snäll för då är du inte så snäll egentligen som jag skrev i det här inlägget.
Regeln är alltså att så länge du själv blir lycklig av att göra andra människor väl så är det bra, känns det som det bara blir jobbigt så ska du se upp.
Hur gör du då om en nära vän kommer och lägger en jättetyngd i din olycksvågskål?
Din bästa vän har den värsta krisen och ältar detta med dig varje dag, hur klarar du det från att tära på ditt eget lyckokapital men ändå vara den där goda vännen som tar emot och lyssnar?
Det viktiga är att du inte tar över din väns problem, du ska inte lösa dem för du äger inte problemet. Det är väldigt lockande att göra det, jag vet det kommer bara leda till att du själv blir dränerad och då kommer
knappast vara den där starka och snälla vännen som lyssnar och stöttar och det är ju den du ska vara.
Om du börjar känna att din olycksvågskål blir för tung så se till att fylla på din lyckovågskål lite extra eller så ger du tillbaka den där stenbumlingen som din vän försökte lägga på dig. Du talar helt enkelt om för din vän att det här gjorde mig upprörd att höra, eller det här berör mig väldigt mycket, jag blir så ledsen/arg/uppgiven eller vad det nu är.
För grejen är ju att det är din vän som ska känna sig uppgiven/arg/rädd/ledsen och olycklig. Inte du. Du kan känna med din vän men inte åt hen.
Du känner säkert igen det själv, att du någon gång sökt stöd hos någon som istället för att lyssna på dina känslor börjat känna en massa saker själv istället och då blev du besviken, eller hur? Du kände att du inte fick det där stödet för personen som skulle stötta dig blev egoist och blev den som hade alla känslorna istället.
Genom att ge tillbaka känslorna; att tala om för din vän att nu var det du som blev ledsen och arg så lättar du på olycksbördan hos dig själv och kan fortsätta att vara den där stöttande vännen.
Har du suttit i telefon i två timmar med din nära vän och lyssnat på olyckligt ältande så kan du avsluta samtalet med att det här var riktigt jobbigt för mig att lyssna på, det här gjorde att jag känner mig sänkt. Jag blir så upprörd på ditt ex att jag vill åka dit och strypa honom nu. Men vi kan prata mera i morgon, då har jag lugnat ner mig!
Bara genom att säga så har du lämnat tillbaka känslorna där de hör hemma.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagerman – ”Samlade skrifter”. Band 10

Stefan Einhorn- ”Konsten att vara snäll” (2009)


4 kommentarer

Äkta kärlek är vinst varje gång.

Jag har precis läst en bok. Den heter Egenmäktigt förfarande och är skriven av Lena Anderson. Jag började läsa den i förrgår och läste hela tiden tills jag läst ut den, det gick inte att sluta. Boken handlar om Ester som är kär i Hugo och Ester är den som älskar mest. Romanen har många likheter med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och tar upp det eviga ämnet om omöjlig kärlek. Visst känner jag igen mig i Ester, det gör nog alla. Alla blir ju dumma i huvudet av att vara den som älskar mest. Men så pinsam som Ester är har jag aldrig varit, låtsas jag åtminstone. För det blir för stor igenkänning och för jobbigt ibland och då vill man inte kännas vid den här galna människan som boken handlar om. Varför är hon så dum i huvudet? Vill jag skrika fler än en gång.
Ester är den som älskar mest i den här historien och Hugo, huruvida han älskar över huvud taget, är den som älskar minst. Förmodligen har han låg självkänsla och tycker att det är bekvämt med en dum liten människa som beundrar honom och lyfter hans självkänsla. Esters självkänsla är förmodligen också låg, men säkert är det inte. Obesvarad kärlek gör den sansade och intelligenta Ester galen på ett sätt som har hög igenkänningsfaktor oavsett om vi brukar vara den som älskar mest eller minst i ett förhållande.
Jag funderar på vad allt det här kommer sig av att vi har så svårt att släppa taget om något som uppenbarligen inte fungerar. Att något så underbart som kärlek kan göra så förbannat ont och att vi utsätter oss för den smärtan frivilligt?
Det handlar ju om hjärnans belöningssystem såklart. Att Hugo en gång sagt till Ester att han ska visa henne Dalarna, blir ett löfte om en framtid tillsammans för Ester. Hon vill ha det löftet igen och igen. Precis som när vi spelar på en enarmad bandit så triggas vårt spelbegär igång i större utsträckning ju mer sällan vi vinner. Det är ren psykologisk fakta och välkänt av alla spelbolag att det är så den mänskliga hjärnan är konstruerad.
Det allra vanligaste i en relation är problemet att vi visar och uttrycker våra känslor för varandra på olika sätt. Vi bekräftar varandra ojämlikt som jag beskrivit i ett tidigare inlägg.
Sen har vi det gamla fördomsoket att man inte ska ge upp ett förhållande så lätt, att man separerar för lättvindigt. Vem kan bedöma det bättre än den som är i den olyckliga relationen? För vem är det bättre att försöka och försöka igen, vem mår bra av det; omgivningen eller du själv? Återigen, vi måste sluta att lasta varandra för sånt som inte skadar någon personligen. Vi måste göra oss av med alla såna ”måste-spöken”. Dags att ta befälet över sitt eget liv och inse vem som är kaptenen på livsskutan-Du själv!
Ingen än du själv vet bäst hur du känner och upplever ditt liv. Är du i valet och kvalet att lämna någon så tänk på dig själv i första hand, ingen kommer att tacka dig för att du stannade i ett olyckligt förhållande. Inte ens du själv.
De här gamla idéerna om att man inte ska ge upp så enkelt kommer från tiden då kvinnan var beroende av mannen som försörjare och där hon riskerade mycket genom att lämna äktenskapet på samma sätt som det vädjades till mannen att ha förbarmande över kvinnan; att inte kasta ut henne i kylan och fattigdomen. Vi lever i andra tider nu, det är aldrig för enkelt att lämna, det är så tillräckligt svårt ändå, tack så mycket, än att vi behöver få såna förnumstiga råd kastade i ansiktet.
Jag tror att man inte kan söka lyckan i ett kärleksförhållanden, du måste vara lycklig i dig själv för att kunna bli lycklig i ett förhållande. För om du är lycklig från början kommer du inte tillåta dig själv att stanna kvar i ett olyckligt förhållande, då värderar du dig själv högre än så.
För att ett förhållande ska vara lyckligt så måste det vara jämlikt, båda parter måste ge varandra lika mycket. Om den ena upplever obalans så kommer den andra också uppleva obalans. Jag lovar, jag har varit i många relationer där det varit jag som bekräftat för lite- enligt den andres åsikt- och samtidigt så har jag upplevt att hur mycket jag än ansträngt mig att bekräfta så har det aldrig varit nog. Det stämmer ganska bra med ”vinst-var-hundrade-gång-aspekten angående jämförelsen av hjärnans belöningssystem och en enarmad bandit.
För har man en gång dragit i maskinen så drar man alltmer frenetiskt för att få den där vinsten. Vinner man något när man dragit hundra gånger så drar man ännu mera och ännu oftare.
Att leva i ett ojämlikt förhållande är destruktivt för båda två.
Genom det goda samtalet, kan man få ökad förståelse för sin partners relativt höga eller låga krav på bekräftelse och då kan man förhålla sig till det. Men kan man ändå inte förlika sig till obalansen så måste man sluta stånga sin panna blodig efter förändring.
Genom att hitta någon som har samma behovsnivå av bekräftelse som du skälv har, så kommer du att uppleva den äkta kärleken.
Äkta kärlek är att lita helt och hållet på den andres kärlek. Tvivlar du så är det inte äkta kärlek.
Märk väl att kärleken kan vara nog så äkta och riktig från både dig och din partners sida, men den äkta kärleken är en känsla du har som genomsyrar hela ert förhållande, inte ett mått på vem som älskar mest genom att bevisa det bäst!
Äkta kärlek ska inte kännas som att dra i en spelautomat. Äkta kärlek ska kännas som högsta vinsten varje dag oavsett med och motgångar. Kärleken är ingen kamp, den ska göra dig lycklig, det är det som är själva poängen!


1 kommentar

Bli lycklig i din kärleksrelation; skippa kraven på förändring och satsa på förståelse.

Sen jag bestämde mig för gott att förbli lycklig så har jag fått förkasta de flesta idéer om hur saker och ting ska vara i livet. Jag har blivit tvungen att pröva vägar utanför min komfortzon och insett en gång för alla att om de vägar jag provat hundra gånger tidigare inte fungerat, så kommer de inte att fungera den etthundraförsta gången heller.
Ett kärleksförhållande mellan två människor är beroende på ömsesidig bekräftelse. Hur denna bekräftelse ska se ut och i vilken mängd den ska finnas är dock individuellt. Hur många förhållanden har inte tjafsats sönder genom att den ena vill bli bekräftad mer än vad den blir och den andre känner sig pressad och ifrågasatt. Det här är en destruktiv spiral för båda parter som bryter ner glädjen och lyckan i förhållandet och förstör det på sikt. Att använda sig av det goda samtalet är en mycket mera givande väg än att starta upp ett bråk eller ställa krav på hur ofta man borde höra av sig, vem som bekräftar vem mest och vem som borde ändra sig (att bekräfta för mycket eller för lite är lika stora problem beroende på vilket bekräftelsebehov du har)
Att använda det goda samtalet är att bekräfta varandra utan att ställa krav på förändring och utan att förminska den andres behov av mer eller mindre bekräftelse i relationen.
Det ni samtalar om är hur ni ser på varandra och varför ni ger den bekräftelse ni gör. Det kan göras som en spännande lek där ni utforskar varandra, en slags mental omfamning och kärleksgest.
Ställ öppna och nyfikna frågor, använd empati och kärlek. Frågor som ”Vad är attraktivt för dig?” ”Hur visar du att du älskar någon?” och ”Hur känner du när…?” är exempel på frågor som kan ingå i det goda relationssamtalet.
Döm inte, kräv inte. Sträva efter förståelse istället. Det är det yttersta kärleksbeviset du kan ge; att visa dig villig att förstå hur din partner tänker, känner och agerar.
Om atmosfären och stämningen i samtalet är öppen och välvilligt nyfiken så ger du din partner bättre förutsättningar att vara ärlig. Ställer du krav så blir det jobbigt och svårt.
Syftet med samtalet är att ni ska kunna förstå varandras olikheter och att det inte längre ska vara skrämmande att den ena ringer mer än den andra, du ska veta att du är älskad trots att din partner visar det genom andra uttryck än vad du själv gör. Meningen med en kärleksrelation är att båda ska vara lyckliga och genom att använda det goda samtalet kan man överbygga missförstånd och tillitsbrist.


1 kommentar

Det goda samtalet.

Det viktigaste i livet är att ha vänner. Vi är flockdjur och utan gemenskap med andra blir vi deprimerade och sjuka. All slags gemenskap är bra men jag vill puffa lite extra för nära vänskapsförhållanden. Många gånger har vi kanske partner, barn och kollegor, släkt och bekanta. Men upplever ändå ensamhet för att vi saknar en riktig vän. Däremot kan en enda riktig vän vara tillräckligt för att undvika psykisk ohälsa om man saknar familj, barn, släkt och arbetskollegor.
Jag har själv upplevt denna ensamhetskänsla när jag var deprimerad. Jag trodde jag saknade ett kärleksförhållande och jag trodde att jag skulle vara lycklig om min familj inte vore dysfunktionell. När jag gav mig tid att känna efter ordentligt (på det sätt jag beskriver här) så insåg jag att det var en vän jag behövde allra mest.
Det är svårt att upprätthålla vänskapsförhållanden när man är deprimerad, men numera har jag två-tre, riktigt nära vänner, många kompisar och bekanta men just vänskapsrelationerna ser jag till att vårda extra noga.
Det goda samtalet är ett begrepp som syftar på en dialog där man går bakom det ytliga och försöker se den verkliga människan, utan att döma eller värdera det man hör. Du kan använda det goda samtalet när du vill lära känna någon bättre, när du behöver reda ut ett missförstånd, när din vän inte verkar må bra och du vill veta hur du kan hjälpa eller när ni behöver rensa luften efter ett gräl.
Vi kan ha det goda samtalet med vem vi vill men det ska vara ett fysiskt möte, inte via sms, mail eller telefon. Miljön ska vara avslappnad och det ska finnas tid och en lugn atmosfär.
Bakom en människas alla erfarenheter, attityder och värderingar finns en historia som talar om varför hon är den hon är. Det goda samtalet är verktyget som tar fram denna människa. Genom att använda frågor som ”Hur kom du fram till att du tycker så?”, ”Kan du berätta hur det kommer sig att du anser..?” ”Vad känner du när du tänker på…?” kan man närma sig den andra människan och se bortom de yttre lagren. Det goda samtalet har flera goda effekter; att stärka vänskapsbanden och att förstå en annan människa på djupet är det primära men också att du övar upp din empatiska förmåga både genom att agera empatiskt när du lyssnar förbehållslöst och utan att värdera det du hör och genom att du blir mera empatiskt mottaglig när du lär känna bakgrunden till en annan persons värderingar och attityder.
Det behöver inte vara svårare än att sitta ner över en kopp kaffe eller ett glas vin och samtala. Den äkta nyfikenheten och det äkta intresset för personen mitt emot dig måste vara närvarande, liksom empatin och din mindfullness. (Mer att läsa om hur du är närvarande i ett möte med en annan person finns här) Se personen i ögonen, bekräfta det hen säger och ställ enkla och öppna frågor. Vi behöver mera värme och närvaro i våra sociala relationer och våra nära vänskapsrelationer är det essentiella för att vi ska vara lyckliga.


5 kommentarer

Förlåta, hur då?

Att använda sin empati är viktigt för att kunna förlåta. Att kunna förlåta är viktigt för dig för att kunna vara lycklig. Jag ska förklara varför.
Tänk på alla de gånger du haft en diskussion med någon som helt enkelt vägrar att ge sig, trots att du vet att du har rätt. Tänk på den där personen som dumpade dig genom en postitlapp på köksbordet en gång när du kom hem från jobbet, den där kollegan som ljög och spred rykten om dig så att du inte blev befordrad, den där föräldern som svek dig genom att aldrig bekräfta dig, som gjorde sitt yttersta för att förminska dig.
Alla dessa oförrätter som du går omkring och ältar, dag ut och dag in. Olösliga för att någon inte förstår, för att någon helt enkelt varit elak, obetänksam eller egoistisk.
Ältandet har, som jag många gånger sagt, ingen kraft eller dynamik i sig. Det är bara destruktivt och nedbrytande.
För att sluta älta måste du kunna förlåta. Visst det är väl enkelt att förlåta om någon gör något dumt och sen ber dig om förlåtelse, för då vet du ju att personen har insett sitt misstag och lärt sig något av det.
Människorna som orsakade de här gamla oförätterna som du går och ältar är inget som de skyldiga någonsin kommer att inse hur ont de gjort dig. Hur ska du då kunna förlåta?
För det första så måste du avgöra om det är mera värt att fortsätta att älta, om du tycker att det är bättre än att förlåta och bli fri från ältandet så ska du naturligtvis fortsätta ditt ältande. Men jag tror ingen vill älta. Därför är det bättre att förlåta. För det andra så känns det bra för dig på flera sätt att förlåta någon. Du känner att du är den större människan och det var du som kontrollerade det hela genom att bestämma dig att sluta kriga om det här- det var du som slöt fred i din hjärna mot dina fiender. Genom att tänka empatiskt är det dessutom ganska enkelt att förlåta de flesta. Jag har hittat ett förhållningssätt som funkar utmärkt för mig; jag tror nämligen att det är sällsynt att människor är elaka av naturen.
Jag tror däremot att de flesta gör konstiga, tanklösa och egoistiska saker för att de har en psykisk störning av något slag, för att de är lite dumma i huvudet i vissa fall men att de handlar i god tro (jag skulle bli en utmärkt advokat) För att de växt upp i en dysfunktionell familj och inte fått lära sig att använda sin inneboende kärlek (för att de inte ens vet att den existerar) En förälder som hela tiden förminskar och hånar sitt barn är troligtvis narcissist, en person som lämnar en postitlapp på köksbordet och annonserar om separation har troligtvis någon empatistörning inom autismspektrat, en person som slår en annan på käften för att han blev uttittad har förmodligen haft en far som supit och misshandlat honom och så vidare. Alla de här förklaringarna ursäktar inte handlingarna i sig, men jag själv mår bättre om jag kan se sammanhanget, om jag kan förstå mekanismerna bakom ett beteende istället för att bara tro att det handlar om ren elakhet och att de borde veta bättre. Ibland vet människor helt enkelt inte bättre, det bara är så. Ibland vet de tyvärr ingenting alls. Det här sättet att tänka empatiskt hjälper mig väldigt mycket i min vardag. Jag behöver absolut inte sympatisera med människorna jag är empatisk med, oftast är det precis tvärtom. Jag bodde tidigare i ett invandrartätt område och retade mig dagligen på andra kulturers sätt att använda tvättstugan, sophanteringen och skrikande i trapphusen mitt i natten. Min empati hjälpte mig att förstå att det inte är av elakhet man gör saker på fel sätt när man kommer till ett nytt land och en ny kultur, de gör sitt bästa med de erfarenheter de har och som de är vana vid. Att empatiskt förstå varför en viss etnisk tillhörighet gör som de gör och att de inte gör det av elakhet, stoppar mig från att bli rasist.
Den du ständigt retar dig på som aldrig lyssnar, som aldrig förstår eller som aldrig vill ge dig rätt har förmodligen så stor empatistörning så att hans Theory of Mind inte fungerar. Theory of mind saknas hos personer med hög grad av autism och betyder att de inte vet eller känner till att det finns någon annan sanning eller världsbild än den de själva kan förstå. Om du försäker övertyga en sån person på alla möjliga sätt så kommer han bara att tycka att du jävlas med honom. Att du är ute efter att förnedra eller bråka med honom. Jag jobbade med en sån person som chef under en längre period och mådde fruktansvärt dåligt tills jag såg tecknen på autism och kunde då förhålla mig till de ständiga evighetsdiskussionerna på ett annat sätt.
Om personen du är besviken på död så kan du gå till graven och säga att du förlåter. Eller lämna ett brev där, det fungerar också. Eller så säger du bara rakt ut i luften att du förlåter XX för det hen gjort.
Om du har låg självkänsla så är du förmodligen konfliktskygg av någon grad och om du till varje pris försöker undvika konflikter så kommer du desto oftare att hamna i konflikter. Därför är det alltid bättre att vara rak och ta udden av konflikten innan den hunnit uppstå genom att be om förlåtelse. Du behöver absolut inte kräla i askan för någon om det gäller en bagatell. Jag brukar avväpna konflikterna med humor. Om sura tanten och jag jobbar ihop en dag och jag har glömt faxa ett viktigt dokument som jag vet att hon kommer att bli jättearg för så brukar jag direkt säga, innan någon ens undrat om papperet blivit faxat: Oj, nu har jag glömt att faxa det där, så nu vet ni vem ni ska halshugga på nästa personalmöte. Då brukar oftast människor skratta och säga att det inte är någon fara. Om jag inte sagt någonting däremot, då blir det upprördhet och bråk. Att visa att man är mänsklig och gör fel är nämligen befriande för andra. Att vara en förebild och visa upp sig själv och sina misstag gör att andra slappnar av och förstår att de inte måste vara perfekta själva.


3 kommentarer

Öva upp din empati med mindfullness.

Att vara empatisk gör dig lycklig, det är bevisat. När du är olycklig och stressad så sjunker din empatiska förmåga, det är också välkänt. Empati är det absolut viktigaste i alla relationer. Ett kärleksförhållande överlever inte utan empati och de flesta andra slags relationer blir ytliga och problematiska med för låg grad av empati.
Olika människor har olika grad av empati men alla kan öva upp sin förmåga.
Förutom att dina relationer med andra stärks av ökad empati så mår du själv bättre, blir gladare, toleransnivån och tålamodet höjs, stressnivån och aggressionerna minskar och du blir mer harmonisk. Du blir mera öppen, vänlig och lugn. Du har lättare att förstå andra och att ta beslut som är sakliga istället för känslomässiga.
Du kan träna upp din empatiska förmåga i alla dina vardagliga situationer genom att använda mindfullness, tex när en vän berättar någonting nästa gång så lyssnar du uppmärksamt. Tänk inte på annat eller fundera på vad du ska säga när din vän slutat prata, lyssna intresserat och nyfiket, lägg märke till ansiktsuttryck, ser din vän upprörd ut vid ett visst ord, ledsen, förvånad och så vidare. Ställ frågor om du inte förstår men blanda inte in vad du själv tycker. Återspegla det din vän sagt genom att berätta vad du såg, kände och hörde genom dina iakttagelser vad din vän just förmedlade.
I en kärleksrelation är det oerhört viktigt- det viktigaste av allt faktiskt- att var och en får sin egen tid att uttrycka sina känslor och att dessa återspeglas. Om den ena i en relation känner sig arg och sårad över något den andre gjort och vill prata om det så är det viktigt att den andre då inte börjar prata om sina sårade känslor. En i taget måste få spegla sig och få empati alltså, det är superviktigt.
Du kan göra en enkel övning med din partner genom att ha en femminuters-spegling. Du berättar under fem minuter om en sak du upplever som ett problem i ert förhållande och då ska din partner ge dig sin fulla uppmärksamhet på det sätt jag berättade om i kompisövningen. Efter att dina fem minuter är slut ska din partner återspegla dina känslor och sedan gör ni samma sak där din partner får berätta om sina problem i fem minuter. Bekräfta din partner genom att spegla det hen just sa, tex: Jag förstår att du känner dig fruktansvärt besviken över att jag åt upp den sista tårtbiten, det gjorde att du kände dig mindre älskad och sedd och jag inser nu varför du blev så arg så att du därför rev sönder mina signerade Europe- affischer från åttiotalet.
Genom att vara mindful i mötet med andra så blir du mindre dömande, du blir mera mottaglig för den andres budskap och övar upp din empatiska förmåga. Öva din empatiska förmåga genom mindfulness i alla dina möten, du kan även använda den genom att zooma ut och se dig själv i en specifik situation. Vad sa du egentligen där? Hur tänkte du? Hur gjorde du det där valet? Var förlåtande i mötet med dig själv, ok du gjorde en jättedum grej men då är det väl jättebra att du ser det nu så kan du ha nytta av det i framtiden.
Var mindfulness på bussen. Lyssna på vad människorna pratar om och försök sätta dig in i deras tankar och känslor. Döm inte, försök lämna dina egna åsikter åt sidan, de stör din mindfullness. Försök att se saker ur nya perspektiv: Den arga damen på bussen kanske är arg istället för att gråta för att hennes make kanske dog i förrgår.

Kom ihåg;  Mindfulness innebär att du betraktar, känner, hör och uppfattar men du dömer inte.


1 kommentar

Lär dig skilja på äkta vänner och äkta energitjyvar.

Det är roligt när ni läsare hör av er och vill veta mera om ett specifikt ämne. Det ger mig inspiration och nya ideér om saker att skriva om så fortsätt gärna att höra av er, skriv en kommentar om ni har någon fråga eller om det är något särskilt ni vill läsa om här.
En läsare skrev och ville veta mera om energitjuvar, hur man handskas med dem, hur man känner igen dem och hur man kan hjälpa andra i sin omgivning att förändra sin inställning och att hitta sin egen lycka i vardagen.
Har man någon i sin närhet som dagligen dränker en med sina negativa känslor så kommer det sakta men säkert att göra dig medberoende. Du kommer inte bara att dras med i den negativa stämningen i energitjyvens omedelbara närhet, du kommer kanske också att fundera på hur du kan lösa dennes problem när du inte umgås med energitjyven. Stor varningsklocka på det alltså. För det här är något som verkligen kan börja tära och förbruka ditt lyckokapital.
När jag skulle börja jobba igen efter min depression så hade jag jobbat så pass mycket med min självkänsla och mitt välmående att jag kommit en bra bit på vägen och blivit medveten om mig själv och vilka risker jag borde undvika. Men i självmedvetenheten ingick också att jag sade upp mig från min gamla arbetsplats och fick ett nytt jobb som innebar större utmaningar, mera stress och mera kompetens. Det här kan låta märkligt men det var genomtänkt. Jag ville inte återvända till min gamla arbetsplats där jag förknippades med mitt gamla och olyckliga jag. Där skulle jag snart ha tagit på mig min gamla roll med allt vad det innebar av dålig självkänsla och ett arbete jag kunde utan och innan som inte längre lyfte mig. Det hade alltså bara med mig själv att göra och ingenting alls med arbetsplatsen i sig eller de gamla kollegorna.
Jag valde ett nytt och svårare jobb i ett skört läge för att se om det kunde ge mig ytterligare ett lyft i självkänslan och att dessutom få nya kollegor som inte hade några förutfattade meningar om min kapacitet eller självkänsla. Det var vinna eller försvinna som gällde litegrann alltså. Jag klarade det och är kvar där än idag. Jag fick så mycket positiv feedback den första månaden där att jag kände det som om jag nästan svävade. Det var en av de sista avgörande stegen ut ur depressionen och in i mitt nya och lyckliga liv. Hursomhelst så upptäckte jag att en av mina kollegor var en energitjyv av det värre slaget. Vi arbetade tillsammans dagligen och eftersom jag i mitt tidigare liv hade haft lätt att bli medberoende- då jag tänkte mer på andra än mig själv- så förstod jag i tid att jag måste göra någonting åt problemet. Jag hade ett samtal med min chef där jag förklarade hur det var och min chef ordnade så att jag slapp arbeta ihop med energitjyven.
Det här var i en känslig övergångsperiod mellan mitt gamla och mitt nya liv men jag är än idag observant på energitjyvar och ser till att inte släppa dem för nära inpå mig. Jag vill aldrig mera vara någons avfallskvarn. Det här kan låta hårt men det är fakta; håll energitjuvarna ifrån dig, du kan inte hjälpa dem, de kan bara hjälpa sig själva om de kommer till insikt.
Att mitt jobb till viss del består av stödjande samtal är en annan sak; där är jag professionell och låter det studsa på ytan. Det är enda sättet att hjälpa någon på vägen. Om du har en energitjyv i din omedelbara privata sfär som du inte kan undvika så kan det hjälpa att se dig själv i en professionell roll, att du är den ”större människan” som inte blir engagerad, arg, besviken eller upprörd. Försök låta det studsa på ytan, se den andre som hjälpbehövande och håll ut en livboj men låt dig inte dras med. Minimera umgänget med energitjyven så långt det är möjligt. Var korrekt och artig, var rak men vänlig. Låt energitjyven mala på om sitt och lyssna utan att avbryta men ge inga råd utan börja prata om annat och neutralare ämnen istället. Det du absolut och under inga som helst omständigheter ska göra är att vända dig till energitjyven med dina egna problem. En energitjyv kommer inte att vara intresserad av dina problem, kommer inte att peppa eller inspirera dig och du kommer att känna dig sviken och kränkt.
Nu är det viktigt att säga att vi alla kan råka ut för saker där vi hamnar i svackor och tillfälligt blir energitjyvar. Det kan vara under ett sorgearbete där man blir mer uppslukad av sig själv och blir mer beroende av att lägga över sina negativa tankar hos andra. Kan du se skillnaden på en riktig vän som är i behov och en energitjyv så ska du absolut vara den där containern. Det betyder mycket för en människa som tappat fotfästet att någon säger: Jag är din container, du kan lägga dina sorgsna tankar hos mig. Så småningom kan du även hjälpa din vän att försiktigt puffa i rätt riktning mot en lyckligare inställning till livet också. För sorgen har ett slut. Och riktig vänskap är den man mår bra av, där man ger och får positiv energi. I bra och dåliga perioder av livet. En äkta energitjyv ger aldrig någonting tillbaka och får dig aldrig att må bra.
En äkta energitjyv är oftast en människa som bär omkring på en obearbetad sorg av något slag och behöver professionell hjälp för att komma vidare.


5 kommentarer

Är du för snäll så är du inte särskilt snäll.

Känner du ofta den där känslan av att du inte mår bra men du vet inte riktigt varför, en känsla av att något är fel, en vag känsla av oro men du kan inte riktigt sätta fingret på vad det är? En känsla av att du glömt någonting. Då är det troligast att du glömt dig själv.

Olyckliga människor med låg självkänsla brukar ofta säga att de sätter andra före sig själva och tror att detta är något som är bra. Visst är det bra att bry sig om andra men det är inte bra att begå lustmord på sina egna behov.

Om du är en sån som alltid rättar dig efter andra, som är rädd för konflikter, som inte vågar hävda dina åsikter, som låter andra köra med dig utan att säga ifrån. En sån som tycker att du gör allt för att andra ska tycka om dig men ändå inte upplever någon utdelning av dina uppoffringar, då är du förmodligen en av dem som säger att du alltid sätter andra före dig själv. Har du själv frågat dig varför du gör det?

För alla känner vi väl eller har träffat på den där personen som alltid påstår sig vara ”för snäll” för att säga ifrån men sen beklagar sig för att hen känner sig utnyttjad. Alltid är det till någon annan än till den som utnyttjade och körde över. Alla har vi träffat den personen, eller hur. En person som vi upplever som gnällig och lite  falsk. En människa som missnöjt bär omkring på sitt martyrskap. Definitivt inte en lycklig människa.

Jag arbetade nära en sån kvinna ett tag och så fort hon började beklaga sig så frågade jag alltid varför hon ställde upp på alla när hon uppenbarligen inte ville det egentligen.

Jag fick alltid svaret att hon ansåg sig själv vara för snäll. Hur snällt det är att först låtsas vara villig att jobba över när någon ber om det och sen gnälla om att man känner sig utnyttjad till någon annan, det kan man ju undra.

I mitt förra och olyckliga liv var jag också en ”dörrmatta”. En sån som lånade ut pengar och inte vågade be om att få igen dem när lånaren glömde bort det. Jag var den som blev tyst och gråtfärdig när jag fick en tillrättavisning, hur orättvis den än var. Jag sa aldrig ifrån, jag sa alltid ”det får du bestämma”. Jag kunde gått barfota över glödande kol genom en skog full med eldsprutande drakar om någon ville det. Nu hann jag tack och lov inte bli den där bittra tanten som gick omkring sur och missnöjd utan jag lärde mig att säga ifrån och börja lyssna på vad jag själv ville innan det gick så långt.

Jag var för ”snäll” för att jag trodde att det var enda vägen att få andra att tycka om mig. Jag trodde att folk skulle tycka illa om mig om jag sa ifrån, om jag bestämt hävdade min åsikt- en annan åsikt än någon annan.  När jag väl lärt mig att säga ifrån så upptäckte jag att det var precis tvärtom. När jag vågade säga ifrån och säga nej så började andra att se mig, jag blev respekterad. Det var en helt ny upplevelse från att ha varit van vid att människor jag träffat aldrig kom ihåg mitt namn eller ens att de sett mig förut- ja, jag sa ju att jag var osynlig- så började andra att lägga märke till mig, de började prata med mig och fråga mig om vad jag tyckte.

Förut kunde jag älta en oförrätt i månader, ja år. Det var ett fruktansvärt slöseri med energi som inte ledde till annat än ännu mera olycka.

Att lyssna på sina egna behov är inte att vara egoist, det är att vara snäll mot sig själv. Har du gått väldigt länge och trängt undan dina egna behov så känner du inte längre riktigt vad du vill utan har den där molande obehagskänslan av att du glömt bort dig själv. För att fokusera på vad du vill så ska du sätta dig eller lägga dig ner och blunda, andas djupt och känn efter vad det är du saknar just då i det ögonblicket. Efter en stund kommer du känna vad det är du vill ha och behöver, behöver du sova, en kram, gråta, ringa upp någon som sårat dig och tala om hur du känner dig?  Du behöver inte göra något för att stilla dina behov i början om du inte vill eller orkar, bara att du lyckades känna efter vad felet var kan vara tillfredställande nog. Gör den här övningen så fort du känner den där oroskänslan i magen och börja efter ett tag att uppfylla dina egna önskningar. Börja med de enklaste som att du saknar att skratta till exempel, då tittar du på en komedi eller tänker på något roligt. Så småningom vågar du göra verklighet av fler och fler av dina önskningar. Till sist kommer du att känna att du vågar ringa upp din pappa och tala om att du inte alls ska på bröllop i helgen, det är för att du inte står ut med hans översittarfasoner som du inte tänker komma och hjälpa honom att måla om hans garage.

När du väl lärt dig att vara snäll mot dig själv och lyssna på dina egna behov i första hand kommer du att märka att det inte alls innebär något motsatsförhållande till att vara omtänksam och kärleksfull emot andra. Tvärtom, kommer du känna att du har mera att ge. Skillnaden kommer ligga i att du nu inte behöver slösa med dig själv till människor som du inte bryr dig om och som i sin tur inte bryr sig om dig. Du kommer aldrig mer att känna att du ”gör saker för andra” även när du gör det för du kommer kunna ha omdöme nog att skilja på vad du tidigare gjorde mot din vilja, för att bli omtyckt, det gör du nu för att du vill och för att du vet att du är omtyckt och för att den du gör sakerna för är någon du tycker om. När du är lycklig och gör saker för andra är du en snäll människa, både mot dig själv och andra. Och vice versa.