happygoluckiest


Lämna en kommentar

Vårt behov av tröst är omättligt.

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev Stig Dagerman. Har ni inte läst novellen så gör det, Dagerman är min favoritförfattare och hans språk är i en klass för sig.

Jag tröstar människor dagligen. Människor som har trassliga äktenskap, som har alkoholproblem, svåra och obotliga sjukdomar, människor som mist någon de älskar, människor som sitter vid sitt barns dödsbädd, människor som har smärtor som ingen kan föreställa sig och människor som inte vill leva längre. Jag är bra på det, jag är proffs på att trösta eftersom det är mitt yrke och jag har gjort det tusentals gånger. I det professionella bemötandet ligger det att vara empatisk men inte privat. Jag känner med de här människorna och tar emot deras smärta, men jag låter det landa på ytan. Jag kan bara ta emot sorgen, hålla den en stund i mina händer och ibland ge några råd om vad den tröstbehövande kan göra med sin sorg. Sen ger jag tillbaka den igen, för det är ju inte min sorg. Jag bara håller den en stund för att lätta på bördan. Jag är tacksam att jag kan få göra det för människor i deras svåraste stunder. Det är så jag måste se det. Annars skulle det inte gå.

Igår fick jag hålla en väns sorg en stund och det blev oväntat jobbigt. Jag ville ge tillbaka sorgen där den hörde hemma då jag själv började känna mig gråtfärdig och fick ett tryck över bröstet. Men min vän fortsatte att lasta över sin tyngd hos mig ett bra tag och jag kunde känna hur all energi sögs ur mig. Resten av dagen hade jag huvudvärk och kände ett tryckande obehag.

Nu var min väns bekymmer inte av samma kaliber som de jag brukar få härbergera i mitt yrke men jag blev personligt berörd eftersom hon är min vän och jag reagerade inte professionellt, jag reagerade känslomässigt och personligt. Även detta måste jag få göra ibland utan att det spelar så stor roll för den jag tröstar.

När jag själv behöver tröst så ser jag till att det är en professionell tröstare som får hålla min sorg en stund. Och då menar jag inte att jag  i terapi utan att jag lägger min börda i någons händer som jag vet är kapabel att hålla den en stund. Någon som förstår just mig och mina problem. I första hand en av mina närmsta vänner men i specifika fall till andra forum som anhörignätverket jag är med i tex.

De saker som ibland hotar att dränera min energi är ju ganska ovanliga saker som till exempel hur det känns att fira en storhelg tillsammans med en vilt främmande människa som jag aldrig förr träffat, där hen äter min mat och sitter hela kvällen i min soffa. När min son hade en vikarierande assistent en julafton. För trots att jag är oändligt tacksam över den hjälp han får och inser att det är egentligen inte är något att beklaga sig över så kan jag ibland, mot min vilja och bättre vetande, reagera på såna saker. Jag antar att det är min väldigt speciella situation som funkismamma som gör sig påmind.

En god vän till mig brukar säga att jag aldrig någonsin klagar men det är en modifierad sanning. Visst klagar jag, men inte till alla och inte varje dag. Det är både för min egen skull och för min omvärlds skull.  Jag ser helt enkelt ingen poäng i att klaga till någon som inte är beredd att bära min sorg en stund. Att skriva något på facebook om mina privata problem ger mig kanske några välmenande styrkekramar och några uppmuntrande ord men det är inte tröst av kvalitet för mig. Då de flesta inte känner mig tillräckligt väl för att kunna trösta mig så är det oförskämt av mig att försöka lasta den på dem, anser jag.

Det är inte konstruktivt och faktiskt snudd på oförskämt att lägga sina klagomål hos någon som man inte vet om den kan bära dem. Vi blir ju ibland kritiserade för att bara säga ”Det är bra!” när grannen, kollegan eller någon annan flyktig bekant frågar hur det är när vi möts. Men det är ju faktiskt artigt och hänsynsfullt att svara så, det är ju bara en sed, en artighetsfras. Jag minns hur förvånad jag blev i USA när butiksbiträdena frågade ”How are you?” och innan jag hunnit svara så hade de svept förbi. Det är ju samma sak där, bara en artig sed. Motsatsen, att klaga till grannen som man knappt känner när man möts i hissen att ”Jag har sån värk varje dag” eller liknande är ju faktiskt helt poänglöst till att börja med och vad vet jag om den personen? Hen kanske precis fått ett cancerbesked av sin läkare och där står jag och gnäller.

Om du ofta blir besviken när du söker tröst och förståelse så kan du börja med att se över i vilka händer du försöker lägga din börda. Förmodligen är det hos några som inte mäktar med att hålla den. Tänk mera konstruktivt när du söker tröst och hämta trösten där du får den bästa hjälpen.  Samtidigt så har jag alltför mycket integritet för att tala om för människor jag inte känner om mina sjukdomar och dagliga bekymmer. Ju mer du pratar om dina bekymmer, desto mer fokuserar du på det negativa. På samma pragmatiska vis väljer jag att ge min reumatism noll uppmärksamhet. Jag pratar om min värk när jag är på läkarbesök och det är fullt tillräckligt, jag har ont, varken mer eller mindre och vad andra än säger så förändras inte det. Att söka tröst hos andra angående det är inte konstruktivt för mig. Jag kan någonstans förstå att andra gör så, att värk ibland kan vara så frustrerande att vi helt enkelt måste klaga för att inte explodera. Men det finns en fara i att fokusera på det negativa så länge det inte handlar om konkreta problemlösningar. Flera av dessa faror har jag skrivit om tidigare, bland annat här Så jag försöker att vara restriktiv och framförallt konstruktiv när jag behöver tröst. För tröst behöver även jag ibland. Det behöver vi alla, oavsett hur lyckliga vi är. Vårt behov av tröst är omättligt. Och tack vare att jag söker tröst hos rätt människor så är jag lycklig. Lyckligt lottad att ha fantastiska vänner, lyckligt lottad som får vara den som ger tröst till andra och den som själv får tröst när jag behöver.


4 kommentarer

En introvert människa i en extrovert värld.

En liten del av tjuren Ferdinand under korkeken och en liten del raketforskare, så brukar jag beskriva min egen personlighet när jag får chansen. Däremot har jag nog aldrig förstått hur spot on jag varit i den beskrivningen innan jag gjorde Myers-Briggs personlighetstest. Det är den mest beprövade personlighetsanalysen som finns och går kort ut på att mäta fyra olika personlighetsdrag:

Extraversion/Introversion (E/I)
Sensing/Intuition (S/N)
Thinking/Feeling (T/F)
Judging/Perceiving (J/P)
Dessa kan alltså kombineras till 16 olika personlighetstyper och jag är en INTJ.
INTJ’s have original minds and great drive for implementing their ideas and achieving their goals. Quickly see patterns in external events and develop long-range explanatory perspectives. When committed, organize a job and carry it through. Skeptical and independent, have high standards of competence and performance for themselves and others.
INTJs are introspective, analytical, determined persons with natural leadership ability. Being reserved, they prefer to stay in the background while leading. Strategic, knowledgable and adaptable, INTJs are talented in bringing ideas from conception to reality. They expect perfection from themselves as well as others and are comfortable with the leadership of another so long as they are competent. INTJs can also be described as decisive, open-minded, self-confident, attentive, theoretical and pragmatic.
INTJ frequently have to work deliberately to overcome the unflattering characteristics that are natural to their type and female INTJs often feel like they are ”swimming up stream” against societies norms and expectations of what women ”should” be.
INTJ- personligheten är den ovanligaste av alla kombinationer, endast två till tre procent av de som gjort testet blir kategoriserade som INTJ och bland kvinnor är det extremt ovanligt, under en procent räknas som INTJ bland kvinnor.
Trots detta så tror jag mig veta ganska säkert att två av mina närmaste väninnor är just INTJ eftersom min personlighetstyp är så ovanlig så lyckas vi hitta varandra och känna igen varandra på sättet vi tänker och fungerar.
En INTJ- personlighet är den mest introverta av alla personlighetstyper, introvert på ett sätt som tangerar till autismspektrat.och ja, jag har tusen och åter tusen gånger känt mig ensam i detta att vara i så stort behov av ensamhet och självständighet. Inte så att jag själv lidit av det, men då samhällsnormen inte är skapad för individualism så har det i perioder gett mig en känsla av utanförskap.. Numera har jag läsrt mig att inte bara använda mina energier på rätt sätt utan även att skapa lycka av det så även om jag är en individ som behöver extra mycket ensamhet så klarar jag att både njuta av social samvaro och att utnyttja min extrema självständighet till att vara lycklig på mitt sätt. För jag kan ju inte vara lycklig på någon annans sätt- det kan ju ingen!
Jag har med åren förstått att även om jag älskar män och egentligen är både flörtig och lite karlgalen, så har jag alltid haft svårt med nära relationer. Jag kan bli lika kär som alla andra, men jag fixar inte tvåsamheten på det sätt som konventionen säger att det ska vara. När jag fick reda på att jag var en INTJ så föll bitarna på plats. Jag kommer förmodligen att vara singel livet ut och det är helt ok nu när jag vet varför. Alla har vi personlighetsdrag som kan begränsa oss i fel sammanhang, det gäller alltså att som individ hitta rätt forum för att växa. Jag har insett min introverta begränsning och vänt det till en möjlighet där jag kan genom att söka mig till sammanhang där jag kan vara individuell tillsammans med andra. Att vara introovert sätter käppar i hjulen eftersom ingen människa är en ö och hur ensamhetsberoende en är så behöver en andra för att vara lycklig och för att fungera. Jag har hittat min flock av människor som gör mig lycklig och får mig att utvecklas. Det är lycka för en introvert människa att få vara individualist i ett socialt sammanhang. Litterärt så är det här om en extrovert och en introvert personlighetstyp som blir vänner berättat i John Steinbecks utmärkta roman Mice and Men.
Det som är bra med att få koll på vilken personlighetstyp du tillhör är att du kan se varför du är på ett visst sätt och därigenom förstå vissa behov. Själv har jag alltid funderat på det paradoxala i mitt sätt att se världen pragmatiskt och objektivt samtidigt som jag har så stor empatisk förmåga och en människokännedom som en del kallat för intuition.
Jag är inte det minsta intuitiv, jag är alldeles för pragmatisk och analytisk för att vara det. Men med personlighetstestet förstod jag att jag och andra INTJ–personer  använder flödesscheman när vi tänker. Vi lägger ihop fakta, iakttagelser och kan se det slutgiltiga resultatet med hjälp av många olika tidigare erfarenheter. Med flödeshemat i huvudet kan vi snabbt plocka bort de inte väsentliga variablerna och lägga till viktigare parametrar. Min hjärna funkar som en processor och det är ingenting intuitivt eller inkännande empatiskt egentligen. Kanske inte ens smickrande men för mig var det en enorm aha-upplevelse att förstå det här. Nu vet jag varför jag kan vara så schematiskt fokuserad och målinriktad; en INTJ beklagar sig aldrig, söker inte yttre bekräftelse och är inte sentimentala; om flödesschemat inte stämmer eller något går åt helvete så lägger vi bara till nya variabler i flödesschemat och programmerar om vår inre gps. Scary shit faktiskt, att det här stämmer så bra.Om jag inte vore så okvinnligt introvert och pragmatisk så skulle jag tro att det vore något övernaturligt ;).


3 kommentarer

Tålamod och tacksamhet. I rörelse.

Idag har jag funderat den här dikten:

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Dikten heter ”I rörelse” och är skriven av Karin Boye.

För mig handlar den här dikten om livet som en dynamisk process, när vi sätter upp ett mål och jobbar emot det så märker vi de små förändringarna under tiden och det är det som är själva livet; själva motorn i våra handlingar. Dikten representerar tålamod och tacksamhet. Tålamodet lär vi oss under resans gång; jag är inte framme vid målet ännu men det händer saker under tiden som också är bra, som får oss att orka fortsätta. Tacksamhet över dagen som är; vad får dig att stiga upp varje morgon? Det kan inte vara någonting som ska hända om tre månader eller ett år. Det är dagen idag som du ska ta tillvara, den kommer aldrig igen. Gör det bästa av den och var tacksam över det du fick och det du klarade. Kanske blev den här dagen inte så bra som du ville att den skulle bli, men det kommer flera dagar när det blir bättre. Tålamod.

När vi vill någonting så vill vi oftast alldeles för mycket och alldeles för fort. Ju högre förväntningar vi har, desto större risk att vi blir besvikna. Fundera över dina mål och prioritera; vad vill jag mest, vad är rimligast att jag klarar av. En sak i taget istället för allt på samma gång. Tänk på din inre balansvåg och tänk att ett litet guldkorn om dagen väger lika mycket som en stor guldklimp om en månad, men vilket blir du lyckligast av? En gång om en månad eller den lilla lyckan varje dag, vad väljer du och vad får dig att orka fortsätta?

Bestäm målet och gläd dig över det, högre förväntningar ger inte högre lycka, det är målet du har bestämt som ger lycka, även om du får prioritera bort en del.

När min son var alldeles nyfödd sa jag spontant sådär som man som nybliven och lyckorusig mamma säger, att han skulle bli fotbollsproffs. Naturligtvis var jag inte allvarlig men någonstans så önskade jag honom framgång i livet och att han skulle göra mig stolt. Jag hade höga förväntningar När hans olika funktionshinder uppdagades så fick jag prioritera om, det var inte längre en rimlig förväntan att han skulle bli fotbollsproffs eller göra karriär, kanske skulle han aldrig ens ha ett vanligt hederligt jobb som vaktmästare eller busschaufför.

Hade jag förväntat mig det så hade jag blivit besviken. Men han har aldrig gjort mig besviken, han har gjort framsteg långt över mina förväntningar.  Jag ägnade 20 år av mitt liv, mina bästa år i livet, till att hjälpa min son. Mycket annat som andra tar för givet fick jag låta bli. Hade jag haft andra förväntningar på livet hade jag blivit besviken. Men jag lyckades vara tacksam över det jag hade då och nu när jag har fått den friheten att kunna tänka på mig själv igen, så vet jag vad tålamod är. Den mätta dagen är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst. Alla dagar är inte bra dagar, inte för någon. Men tålamodet och tacksamheten vet att det blir bättre en annan dag.

Att människor stressar upp sig över en sån oförarglig dag som julafton kan i mina ögon tyckas anmärkningsvärt. Vem ska vara här och vem ska vara där och hur mycket mat ska vi äta och ju fler släktingar, ju mera mat och julklappar desto bättre. Men är det verkligen så?

För tänk om förväntningarna är så skyhöga så att du blir besviken och missar världens mysigaste julafton. Om du vill ha en Fanny och Alexander-jul så kommer du mest troligt att bli besviken även om julen blir helt ok. Ha rimliga förväntningar på den här julen, den blir bra om du bestämmer dig att den blir bra. Som jag skrivit förut har jag firat julafton ensam många gånger när barnen var små. Jag hade inga andra förväntningar och lyckades därför njuta av min ensamkväll där jag var chef över alladinasken och fjärrkontrollen. Allt blir vad man gör det till, om man inte förväntar sig mera än vad som är rimligt. Jag har firat Fanny och Alexanderjular också bör tilläggas, jag har också firat jul på mitt jobb och jag har firat jul på krogen. Om en jul inte blev så bra så kommer det bättre sen. Man måste inte allting på en gång. Tålamod.

I år ska jag fira julafton precis som jag gjort de flesta jularna sista åren; med ett av barnen och min mamma. Tre personer blir vi, lugnt och fridfullt, lagom mycket mat och nästan allting färdigköpt. Bara sånt vi tycker om. Prioriteringar.

En slags jul jag däremot aldrig upplevt är att vara med någon jag älskar i en fjällstuga. Men det kommer en sån julafton också. I rörelse. Bara vi två, eld i öppna spisen och champagne i glasen. Den julen har jag kvar att se fram emot och det måste inte vara nu för jag har tålamod att vänta och tacksamhet över det som är. Idag.

Oändligt är vårt stora äventyr.


Lämna en kommentar

Om tid, stress och tempoväxling.

Du kanske har undrat över varför du blir stressad över en vardaglig syssla när ingen annan verkar bli det. Eller så tycker du att det är konstigt att någonting du brukar göra själv verkar vara något som andra blir stressade av när de gör.

Alla har vi olika stresströsklar, men vad beror det på egentligen och kan man öva upp sin stresströskel? Egentligen så klarar vi mycket mera stress än vi tror, bara vi får perioder av återhämtning; som exempel kan nämnas att ingen dör av extrem hjärtesorg eller av att en familjemedlem går bort även fast de båda är något av det mest stressande vi kan utsättas för. Återhämtningsperioden, dvs sorgearbetet ser till att vi kommer på fötter igen. Det är en myt att vi inte skulle klara av stress. Vi är ju tom utrustade med ett speciellt hormonsystem som är till för att stressa kroppen, det föds vi med så självklart är vi gjorda för stress. Mycket mera stress än vi tror till och med. Vi är överlevare från födseln och utan stressystemet skulle vi dö. Däremot kan stressen bli det som dödar oss om vi inte använder den på rätt sätt. Stressen ska användas när vi arbetar, springer, ägnar oss åt problemlösningar, eller utför andra uppgifter. Stressystemet ska inte stå påslaget hela tiden och definitivt inte när vi är lediga eller sover. Det är då stressen skadar oss. För vi behöver vila och återhämta oss från stressen. Det är som i den berömda scenen i Karate Kid: Vax on, vax off. Stress på och stress av. Motsatsen till kroppens stressystem är kroppens lugn och ro-system som har sina egna hormoner som jag berättat om tidigare. Med lite övning kan du själv reglera det här systemet genom att slå på och slå av stresshormonerna.

När vi arbetar så har vi tid avsatt för matrast och fika och det är därför det är så väldigt, väldigt viktigt att inte hoppa över rasten eller äta sin matlåda framför datorn. Det är när kroppen inte får återhämta sig som stressen blir farlig.

På samma sätt är det viktigt att inte ta med sig jobbet hem oavsett om det är i pappersform eller i tanken. Med en stunds mindfulness efter jobbet rensar du hjärnan. Om du cyklar hem så får du din mindfullness gratis.

På fritiden betyder avkoppling och återhämtning både vila och aktiviteter och aktiviteterna ska då vara sånt du njuter av att göra. För även fritiden innehåller stressfaktorer.

Disk, städning och tvätt kanske är stressande för vissa och kräver återhämtning i någon form, inte alla har den turen som jag har; att njuta av städning och kunna använda det i avstressande syfte. Det är alltså återhämtningsperioderna som gör att vi klarar av vardagsstressen.

Om man har få återhämtningsperioder så kommer vi på sikt att bli sjuka, det är som om vi aldrig skulle sova. När min son bodde hemma så jobbade jag heltid och skyndade mig sedan hem för att fortsätta mitt arbete hemma, att hjälpa min son med allting. Att han ibland var på kortidsboende var inte tillräcklig återhämtning för mig, jag brukade bokstavligen sova hela helgen när han var där. Var jag bjuden på fest eller andra lyckoboostande åtehämtnings-aktiviteter så tackade jag i de allra flesta fall nej, jag orkade inte och hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag sett varningstecknen innan jag blev sjuk av utmattningssyndrom.
För så är det för de flesta som är för stressade i sin vardag; de tror att de inte orkar eller har tid med allt och då plockar de bort saker ur sitt liv. Oftast plockas de viktiga återhämtnings-aktiviteterna bort för att man ska kunna jobba ännu mera, sköta sina barn mera eller vad det nu är. Ni hör ju själva hur galet det är. Som att låta bli att sova på natten för att man inte har tid med det.
Nu ska jag avslöja en hemlighet för dig som tycker att du aldrig har tid med saker. Hemligheten är att du har inte mindre tid än andra. Faktum är att alla människor på hela jordklotet har exakt lika mycket tid varje dag, nämligen 24 timmar om dygnet. Presidenter, kungligheter, fattiga, sjuka, kändisar, din granne och till och med Zlatan; alla har exakt lika mycket tid varje dag. Där kan vi snacka rättvisa!
Att säga att man är stressad har blivit ett modeord som ska visa att man har mycket att göra, att man är duktig. En väldigt avstressad och lugn person som jag själv skulle således vara en lat person som inte gör så många knop i timmen. Egentligen är det irrelevant hur mycket eller lite jag gör, eftersom det alltså inte är korrelant med stress och att ha mycket att göra men jag gör nog ungefär lika mycket som de flesta medelsvensson; jag jobbar heltid och jag har ett hus att sköta med allt vad det innebär. Jag är ändå inte stressad. Jag hade egentligen inte behövt bli sjuk av stress när min son bodde hemma heller om jag hade vetat hemligheten; att stor arbetsbelastning (stress) kräver stor återhämtning. En nära vän till mig som också är funkismamma kan det där; så fort hon har fem minuter eller en timme över så dricker hon kaffe och lyssnar på Spotify. Det är hennes snabbåtehämtning i vardagen.

Jag har med tiden lärt mig att somna när jag vill och var jag vill, jag använder därför mina fyrtiofem minuters lunchrast till att äta i en kvart och sen powernappa på soffan i personalrummet i en halvtimme. Jag behöver ingen väckarklocka, jag vaknar av mig själv på minuten när rasten är slut. Det kallas för tempoväxling när man utnyttjar varje tillfälle i sin vardagsstress till återhämtning och är något jag läste att elitidrottsmän använder sig av i sin träning. Mycket av det jag använder i vardagen har jag lärt mig genom att studera hur elitidrottare lever, tänker och genomför sina målsättningar. Bland annat läste jag Gunde Svans bok” Var går Gränsen?”
För stresströskeln kan du öva upp med hjälp av dessa tempoväxlingar, precis som elitidrottaren använder tempoväxling till att öva upp sina resultat.
Det som är stressande för en person behöver inte vara stressande för en annan. På samma sätt som för lite eller för mycket fysisk träning inte är bra men lagom mycket träning är hälsosamt så är lagom mängd stress bra för oss. Stressen är nyttig när du behöver lite etxtra bränsle; när du ska orka igenom en arbetsdag, när du ska skriva en tenta eller springa ett maratonlopp till exempel.
Då är det inte fördelaktigt att vara för lugn eller att vara så stressad så att du kräks.
Om du tränat med tempoväxling och återhämtningsperioder som står i relation till stressbelastningen så kommer stressen vara något du har nytta av, det ska vara som att skruva upp eller ner en termostat när du övat upp det här.
Att åka på en konferens, att flyga, att hålla ett föredrag inför många människor eller bara att laga en middag för sina vänner kan vara stressande saker för många men för en del så extremt stressande så att de låter bli att göra det. Vilket ju är synd eftersom de exempel jag räknat upp här egentligen är saker som är höjer din lyckonivå och stärker din självkänsla. Dessutom kan man aldrig fega sig ur stressiga situationer. Gör du det så kommer alltfler saker att upplevas som stressande i längden;  att träna upp sin stresströskel genom att utmana sig själv är en bra försäkring mot stressrelaterade sjukdomar!

Du har säkert någon äldre släkting som tycker att ett läkarbesök kan vara årets jobbigaste grej. Det tjatas om läkarbesöket veckor i förväg, din släkting oroar sig för att missa bussen dit, att glömma plånboken hemma och inte kunna betala och så vidare. Dagen för läkarbesöket så är sin släkting uppe klockan fem på morgonen för att hinna i tid till sitt besök och hemma igen så är din släkting alldeles utmattad av detta jobbiga. När du själv gör ett läkarbesök så passar du på att handla på vägen hem och träffar då en vän du inte sett på länge som du tar en spontanfika med. När din vän frågar vad du gjort under dagen så glömmer du att nämna läkarbesöket eftersom det var en sån liten grej i ditt liv och ingen större stressfaktor. Vad skiljer dig och din släktings upplevelser av samma sak?
Din äldre släkting har en dåligt tränad stresströskel eftersom hens vardag är väldigt händelsefattig och innehåller väldigt få aktiviteter som bidrar till stress.
Då din släkting aldrig övar sin stresströskel kommer minsta sak som rubbar hens cirklar att vara stressande och kräva återhämtning.
Som med fysisk träning alltså; för lite stressträning är inte bra.
Du kan i princip öva upp vilken aktivitet som helst som du tycker är stressande om du bara ger dig själv åtehämtningsperioder i form av vila, mindfulness och lyckoboostning.

Kom ihåg:Det handlar alltså inte om att ha tid eller inte, alla har lika mycket tid, det handlar om tempoväxling i vardagen för att inte bli stressad.

Gunde Svan: Var går gränsen?


Lämna en kommentar

Konsten att vara snäll.

Min favoritförfattare Stig Dagerman har skrivit: Ett enda kan du göra, det är en annan människa väl.
Funderar man ett tag på citatet så blir innebörden klar. Vi går igenom livet och påverkas av alla vi möter. Vår egen lyckonivå är inte statisk, den ändras eftersom beroende på vilka vi träffar och vilken inverkan de har på oss. Vissa människor ger oss lycka, vi blir lyckliga när vi är tillsammans med dem och vissa människor är påfrestande på olika sätt.
Du är aldrig bara enbart lycklig eller olycklig, om du skriver ner dina olyckor på ett papper när du känner dig olycklig så kan du samtidigt skriva saker som du är lycklig för. Som jag skrivit om tidigare så är det en bra övning att varje dag skriva ”lyckodagbok” även när man känner sig som mest olycklig. Det är ett enkelt sätt att få överblick i vad man kan åtgärda enkelt genom att skapa fler happy moments i sitt liv.
Jag tänker mig en våg där den ena vågskålen innehåller problem och olyckor och den andra innehåller det som är lyckliga saker. Vi måste hela tiden se till att vågskålarna är i balans, helst ska lyckoskålen väga tyngst och vi måste se till att ju fler jobbiga saker vi har i livet desto fler happy moments, mindfullness och annat behöver vi. Se till att du har mycket lyckokapital att leva av om det kommer dåliga tider helt enkelt.
När jag blev deprimerad så berodde det ju på att en stor mängd olyckliga saker hände samtidigt men också på att jag hade för lite på lyckokontot just då. På så sätt går vi hela tiden genom olika känslor av glädje, lust, obehag, trötthet, lycka och olycka. Lyckan är föränderlig och böljar fram och tillbaka under dagen, du ger och tar av olika människor du möter.
Att göra snälla saker för sina medmänniskor är också en lyckoförhöjare. Genom att tänka snälla tankar, vara generös och sprida optimism så känner tränar du upp din empatiförmåga, blir gladare och sprider lycka omkring dig, det är konstaterat. Även om människan du vill väl inte ger dig så mycket tillbaka just då så korrigerar du det säkert utan att tänka på det. Du kan känna dig trött efter ett krävande möte med din chef men blir glad igen efter ett pass på gymet eller ett telefonsamtal till någon som får dig att skratta.
Den lycka du förlorar när du tvingas umgås med en energitjuv tar du snabbt igen när du träffar en vän du gillar till exempel.
Varje gång jag träffar en människa så tänker jag att jag vill att den här människan ska vara lycklig.
Det är inte så ambitiöst som det låter och är såklart beroende på vem det är. Är det någon jag möter i hissen så räcker ett leende och lite småprat, att hjälpa en tant med rollatorn på bussen eller liknande. Att bli arg, säga ifrån och visa civilkurage för en okänd människa är också att vara snäll, för det är också att göra en annan människa väl.
Ju mer personen betyder och ju närmare vi står varandra, desto mer lycka är jag villig att ge ut.
Det spelar ingen roll om vi gör snälla saker för att få något tillbaka eller ej. Det är inte tanken som räknas, det är handlingen! Tex så sa gav jag en person en komplimang en gång för att jag kände att den personen verkligen behövde det, inte för att jag egentligen menade det. Och en mera tacksam person har jag sällan varit med om kan jag säga, jag fick till och med ett handskrivet brev där personen tackade för det snällaste någon sagt till hen. För mig var det inget, för någon annan var det det snällaste någon sagt.
Om du skänker 100 kronor till rosa bandet bara för att få skriva det i en status på facebook och visa vilken god människa du är så har du ändå gjort en snäll sak samtidigt som du själv kände dig lyckligare och det är det viktigaste.
Min mormor var en sån person som alltid måste vara väldigt snäll mot andra, hon stickade vantar med invecklade mönster som hon gav bort i julklapp till avlägsna släktingar hon knappt träffade, hon ringde alltid när någon fyllde år och hon brydde sig mycket om alla.
Så snäll är inte jag. Jag skulle kunna vara det men min tid och min ekonomi räcker inte till för det men i stort ser jag inget fel med att vara så snäll som min mormor var. Hon blev själv glad av att vara så snäll och jag vet att alla andra också blev glada av hennes snällhet.
Eftersom jag själv är mycket mera ekonomisk med min snällhet då jag inte är pensionär och kan sitta och sticka vantar hela dagarna så har jag i alla fall fått med mig lite av min mormors snällhet och tycker det är roligt på riktigt att när jag har tid och möjlighet att överraska någon som inte förväntat sig det med en burk hemmagjord marmelad, gärna i en fin burk med handskriven etikett på.
Det som tar minst tid av allt är att lyssna på andras problem. Det är det minsta du kan göra för en vän.
Det är alltså glädje att vara snäll och det ska du vara uppmärksam på för när du känner obehag eller motvilja, då ska du inte vara snäll för då är du inte så snäll egentligen som jag skrev i det här inlägget.
Regeln är alltså att så länge du själv blir lycklig av att göra andra människor väl så är det bra, känns det som det bara blir jobbigt så ska du se upp.
Hur gör du då om en nära vän kommer och lägger en jättetyngd i din olycksvågskål?
Din bästa vän har den värsta krisen och ältar detta med dig varje dag, hur klarar du det från att tära på ditt eget lyckokapital men ändå vara den där goda vännen som tar emot och lyssnar?
Det viktiga är att du inte tar över din väns problem, du ska inte lösa dem för du äger inte problemet. Det är väldigt lockande att göra det, jag vet det kommer bara leda till att du själv blir dränerad och då kommer
knappast vara den där starka och snälla vännen som lyssnar och stöttar och det är ju den du ska vara.
Om du börjar känna att din olycksvågskål blir för tung så se till att fylla på din lyckovågskål lite extra eller så ger du tillbaka den där stenbumlingen som din vän försökte lägga på dig. Du talar helt enkelt om för din vän att det här gjorde mig upprörd att höra, eller det här berör mig väldigt mycket, jag blir så ledsen/arg/uppgiven eller vad det nu är.
För grejen är ju att det är din vän som ska känna sig uppgiven/arg/rädd/ledsen och olycklig. Inte du. Du kan känna med din vän men inte åt hen.
Du känner säkert igen det själv, att du någon gång sökt stöd hos någon som istället för att lyssna på dina känslor börjat känna en massa saker själv istället och då blev du besviken, eller hur? Du kände att du inte fick det där stödet för personen som skulle stötta dig blev egoist och blev den som hade alla känslorna istället.
Genom att ge tillbaka känslorna; att tala om för din vän att nu var det du som blev ledsen och arg så lättar du på olycksbördan hos dig själv och kan fortsätta att vara den där stöttande vännen.
Har du suttit i telefon i två timmar med din nära vän och lyssnat på olyckligt ältande så kan du avsluta samtalet med att det här var riktigt jobbigt för mig att lyssna på, det här gjorde att jag känner mig sänkt. Jag blir så upprörd på ditt ex att jag vill åka dit och strypa honom nu. Men vi kan prata mera i morgon, då har jag lugnat ner mig!
Bara genom att säga så har du lämnat tillbaka känslorna där de hör hemma.

Jorden kan du inte göra om.
Stilla din häftiga själ!
Endast en sak kan du göra:
en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer.

Stig Dagerman – ”Samlade skrifter”. Band 10

Stefan Einhorn- ”Konsten att vara snäll” (2009)


4 kommentarer

Äkta kärlek är vinst varje gång.

Jag har precis läst en bok. Den heter Egenmäktigt förfarande och är skriven av Lena Anderson. Jag började läsa den i förrgår och läste hela tiden tills jag läst ut den, det gick inte att sluta. Boken handlar om Ester som är kär i Hugo och Ester är den som älskar mest. Romanen har många likheter med Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och tar upp det eviga ämnet om omöjlig kärlek. Visst känner jag igen mig i Ester, det gör nog alla. Alla blir ju dumma i huvudet av att vara den som älskar mest. Men så pinsam som Ester är har jag aldrig varit, låtsas jag åtminstone. För det blir för stor igenkänning och för jobbigt ibland och då vill man inte kännas vid den här galna människan som boken handlar om. Varför är hon så dum i huvudet? Vill jag skrika fler än en gång.
Ester är den som älskar mest i den här historien och Hugo, huruvida han älskar över huvud taget, är den som älskar minst. Förmodligen har han låg självkänsla och tycker att det är bekvämt med en dum liten människa som beundrar honom och lyfter hans självkänsla. Esters självkänsla är förmodligen också låg, men säkert är det inte. Obesvarad kärlek gör den sansade och intelligenta Ester galen på ett sätt som har hög igenkänningsfaktor oavsett om vi brukar vara den som älskar mest eller minst i ett förhållande.
Jag funderar på vad allt det här kommer sig av att vi har så svårt att släppa taget om något som uppenbarligen inte fungerar. Att något så underbart som kärlek kan göra så förbannat ont och att vi utsätter oss för den smärtan frivilligt?
Det handlar ju om hjärnans belöningssystem såklart. Att Hugo en gång sagt till Ester att han ska visa henne Dalarna, blir ett löfte om en framtid tillsammans för Ester. Hon vill ha det löftet igen och igen. Precis som när vi spelar på en enarmad bandit så triggas vårt spelbegär igång i större utsträckning ju mer sällan vi vinner. Det är ren psykologisk fakta och välkänt av alla spelbolag att det är så den mänskliga hjärnan är konstruerad.
Det allra vanligaste i en relation är problemet att vi visar och uttrycker våra känslor för varandra på olika sätt. Vi bekräftar varandra ojämlikt som jag beskrivit i ett tidigare inlägg.
Sen har vi det gamla fördomsoket att man inte ska ge upp ett förhållande så lätt, att man separerar för lättvindigt. Vem kan bedöma det bättre än den som är i den olyckliga relationen? För vem är det bättre att försöka och försöka igen, vem mår bra av det; omgivningen eller du själv? Återigen, vi måste sluta att lasta varandra för sånt som inte skadar någon personligen. Vi måste göra oss av med alla såna ”måste-spöken”. Dags att ta befälet över sitt eget liv och inse vem som är kaptenen på livsskutan-Du själv!
Ingen än du själv vet bäst hur du känner och upplever ditt liv. Är du i valet och kvalet att lämna någon så tänk på dig själv i första hand, ingen kommer att tacka dig för att du stannade i ett olyckligt förhållande. Inte ens du själv.
De här gamla idéerna om att man inte ska ge upp så enkelt kommer från tiden då kvinnan var beroende av mannen som försörjare och där hon riskerade mycket genom att lämna äktenskapet på samma sätt som det vädjades till mannen att ha förbarmande över kvinnan; att inte kasta ut henne i kylan och fattigdomen. Vi lever i andra tider nu, det är aldrig för enkelt att lämna, det är så tillräckligt svårt ändå, tack så mycket, än att vi behöver få såna förnumstiga råd kastade i ansiktet.
Jag tror att man inte kan söka lyckan i ett kärleksförhållanden, du måste vara lycklig i dig själv för att kunna bli lycklig i ett förhållande. För om du är lycklig från början kommer du inte tillåta dig själv att stanna kvar i ett olyckligt förhållande, då värderar du dig själv högre än så.
För att ett förhållande ska vara lyckligt så måste det vara jämlikt, båda parter måste ge varandra lika mycket. Om den ena upplever obalans så kommer den andra också uppleva obalans. Jag lovar, jag har varit i många relationer där det varit jag som bekräftat för lite- enligt den andres åsikt- och samtidigt så har jag upplevt att hur mycket jag än ansträngt mig att bekräfta så har det aldrig varit nog. Det stämmer ganska bra med ”vinst-var-hundrade-gång-aspekten angående jämförelsen av hjärnans belöningssystem och en enarmad bandit.
För har man en gång dragit i maskinen så drar man alltmer frenetiskt för att få den där vinsten. Vinner man något när man dragit hundra gånger så drar man ännu mera och ännu oftare.
Att leva i ett ojämlikt förhållande är destruktivt för båda två.
Genom det goda samtalet, kan man få ökad förståelse för sin partners relativt höga eller låga krav på bekräftelse och då kan man förhålla sig till det. Men kan man ändå inte förlika sig till obalansen så måste man sluta stånga sin panna blodig efter förändring.
Genom att hitta någon som har samma behovsnivå av bekräftelse som du skälv har, så kommer du att uppleva den äkta kärleken.
Äkta kärlek är att lita helt och hållet på den andres kärlek. Tvivlar du så är det inte äkta kärlek.
Märk väl att kärleken kan vara nog så äkta och riktig från både dig och din partners sida, men den äkta kärleken är en känsla du har som genomsyrar hela ert förhållande, inte ett mått på vem som älskar mest genom att bevisa det bäst!
Äkta kärlek ska inte kännas som att dra i en spelautomat. Äkta kärlek ska kännas som högsta vinsten varje dag oavsett med och motgångar. Kärleken är ingen kamp, den ska göra dig lycklig, det är det som är själva poängen!


2 kommentarer

Lev mer, fundera mindre. Om att lyckoboosta.

Ibland kör man bara fast. Det kan vara ett arbete men inte längre trivs på, en relation som är turbulent eller att man har en ouppklarad konflikt med någon närstående. Om man har försökt i dagar och veckor att fundera, lösa problem, diskutera fram och tillbaka men ändå inte känner att man kommer någonstans är det lätt att bli uppgiven. Man vill ha en radikal förändring men vet inte hur. Ofta är det väl så att den enklaste och bästa lösningen är den vi förkastar eftersom den är mest skrämmande och mest radikal, eller hur? Vi försöker istället kompromissa oss fram till något annat men inget händer eftersom vi innerst inne inte är helt nöjda, det är frustrerande.

Vi tror att vi bara ägnar oss åt problemlösning när vi funderar på problemet, men det är fel. Vi löser problem hela tiden, medan vi sover, vilar, äter, ser på tv och gör annat.Ett bra sätt att lösa problem på när man kört fast är att lyckoboosta. Som jag skrivit tidigare så måste man ibland ta semester från ältandet och göra något annat för att få nya infallsvinklar och genom att ägna sig åt intensiv lycka så blir man ju som känt mera kreativ och mera skärpt. En gång när jag satt fast i funderingar över en problematisk relation så åkte jag och en väninna iväg på en 24-timmarskryssning. Vi dansade till klockan fem på morgonen och dagen efter gick vi till taxfreebutiken och köpte en massa dyra ansiktskrämer. Det var så befriande att göra saker som jag aldrig annars gör, att få släppa kontrollen och strunta i morgondagen för en gångs skull.

När jag kom hem avslutade jag förhållandet och undrade varför jag hade spillt så mycket tid på att fundera över det. En annan gång som jag hade ett annat problem så var jag på grillfest med mina närmaste vänner. Det blev en sån där ”en gång i livet”-kväll där vi skrattade halva natten, faktum var att jag skrattade så mycket att jag knäckte ett revben. Det var en sån upplyftande känsla att få så mycket roligt, så mycket gemenskap och vänskap så att känslan satt i flera veckor efteråt och de problem jag haft kändes inte alls lika betungande längre, jag tyckte att det var konstigt att det hade tyngt mig så mycket som det gjorde. När man har roligt har man inte tid att tänka på problemen och när man inte tänker så mycket på sina problem, det är då man löser dem.

Tomas Sjödin har skrivit en bok om just det här med att koppla bort och vila och därigenom lösa saker. Boken heter ”Det händer när du vilar”