happygoluckiest


Lämna en kommentar

Vårt behov av tröst är omättligt.

Vårt behov av tröst är omättligt, skrev Stig Dagerman. Har ni inte läst novellen så gör det, Dagerman är min favoritförfattare och hans språk är i en klass för sig.

Jag tröstar människor dagligen. Människor som har trassliga äktenskap, som har alkoholproblem, svåra och obotliga sjukdomar, människor som mist någon de älskar, människor som sitter vid sitt barns dödsbädd, människor som har smärtor som ingen kan föreställa sig och människor som inte vill leva längre. Jag är bra på det, jag är proffs på att trösta eftersom det är mitt yrke och jag har gjort det tusentals gånger. I det professionella bemötandet ligger det att vara empatisk men inte privat. Jag känner med de här människorna och tar emot deras smärta, men jag låter det landa på ytan. Jag kan bara ta emot sorgen, hålla den en stund i mina händer och ibland ge några råd om vad den tröstbehövande kan göra med sin sorg. Sen ger jag tillbaka den igen, för det är ju inte min sorg. Jag bara håller den en stund för att lätta på bördan. Jag är tacksam att jag kan få göra det för människor i deras svåraste stunder. Det är så jag måste se det. Annars skulle det inte gå.

Igår fick jag hålla en väns sorg en stund och det blev oväntat jobbigt. Jag ville ge tillbaka sorgen där den hörde hemma då jag själv började känna mig gråtfärdig och fick ett tryck över bröstet. Men min vän fortsatte att lasta över sin tyngd hos mig ett bra tag och jag kunde känna hur all energi sögs ur mig. Resten av dagen hade jag huvudvärk och kände ett tryckande obehag.

Nu var min väns bekymmer inte av samma kaliber som de jag brukar få härbergera i mitt yrke men jag blev personligt berörd eftersom hon är min vän och jag reagerade inte professionellt, jag reagerade känslomässigt och personligt. Även detta måste jag få göra ibland utan att det spelar så stor roll för den jag tröstar.

När jag själv behöver tröst så ser jag till att det är en professionell tröstare som får hålla min sorg en stund. Och då menar jag inte att jag  i terapi utan att jag lägger min börda i någons händer som jag vet är kapabel att hålla den en stund. Någon som förstår just mig och mina problem. I första hand en av mina närmsta vänner men i specifika fall till andra forum som anhörignätverket jag är med i tex.

De saker som ibland hotar att dränera min energi är ju ganska ovanliga saker som till exempel hur det känns att fira en storhelg tillsammans med en vilt främmande människa som jag aldrig förr träffat, där hen äter min mat och sitter hela kvällen i min soffa. När min son hade en vikarierande assistent en julafton. För trots att jag är oändligt tacksam över den hjälp han får och inser att det är egentligen inte är något att beklaga sig över så kan jag ibland, mot min vilja och bättre vetande, reagera på såna saker. Jag antar att det är min väldigt speciella situation som funkismamma som gör sig påmind.

En god vän till mig brukar säga att jag aldrig någonsin klagar men det är en modifierad sanning. Visst klagar jag, men inte till alla och inte varje dag. Det är både för min egen skull och för min omvärlds skull.  Jag ser helt enkelt ingen poäng i att klaga till någon som inte är beredd att bära min sorg en stund. Att skriva något på facebook om mina privata problem ger mig kanske några välmenande styrkekramar och några uppmuntrande ord men det är inte tröst av kvalitet för mig. Då de flesta inte känner mig tillräckligt väl för att kunna trösta mig så är det oförskämt av mig att försöka lasta den på dem, anser jag.

Det är inte konstruktivt och faktiskt snudd på oförskämt att lägga sina klagomål hos någon som man inte vet om den kan bära dem. Vi blir ju ibland kritiserade för att bara säga ”Det är bra!” när grannen, kollegan eller någon annan flyktig bekant frågar hur det är när vi möts. Men det är ju faktiskt artigt och hänsynsfullt att svara så, det är ju bara en sed, en artighetsfras. Jag minns hur förvånad jag blev i USA när butiksbiträdena frågade ”How are you?” och innan jag hunnit svara så hade de svept förbi. Det är ju samma sak där, bara en artig sed. Motsatsen, att klaga till grannen som man knappt känner när man möts i hissen att ”Jag har sån värk varje dag” eller liknande är ju faktiskt helt poänglöst till att börja med och vad vet jag om den personen? Hen kanske precis fått ett cancerbesked av sin läkare och där står jag och gnäller.

Om du ofta blir besviken när du söker tröst och förståelse så kan du börja med att se över i vilka händer du försöker lägga din börda. Förmodligen är det hos några som inte mäktar med att hålla den. Tänk mera konstruktivt när du söker tröst och hämta trösten där du får den bästa hjälpen.  Samtidigt så har jag alltför mycket integritet för att tala om för människor jag inte känner om mina sjukdomar och dagliga bekymmer. Ju mer du pratar om dina bekymmer, desto mer fokuserar du på det negativa. På samma pragmatiska vis väljer jag att ge min reumatism noll uppmärksamhet. Jag pratar om min värk när jag är på läkarbesök och det är fullt tillräckligt, jag har ont, varken mer eller mindre och vad andra än säger så förändras inte det. Att söka tröst hos andra angående det är inte konstruktivt för mig. Jag kan någonstans förstå att andra gör så, att värk ibland kan vara så frustrerande att vi helt enkelt måste klaga för att inte explodera. Men det finns en fara i att fokusera på det negativa så länge det inte handlar om konkreta problemlösningar. Flera av dessa faror har jag skrivit om tidigare, bland annat här Så jag försöker att vara restriktiv och framförallt konstruktiv när jag behöver tröst. För tröst behöver även jag ibland. Det behöver vi alla, oavsett hur lyckliga vi är. Vårt behov av tröst är omättligt. Och tack vare att jag söker tröst hos rätt människor så är jag lycklig. Lyckligt lottad att ha fantastiska vänner, lyckligt lottad som får vara den som ger tröst till andra och den som själv får tröst när jag behöver.


Lämna en kommentar

Om härskartekniker och bemötande.

Jag har fått en fråga från en läsare (du vet väl om att du kan fråga mig anonymt genom att klicka på ”kontakt” här uppe till höger) Hen undrar hur en bäst bemöter någon som använder härskartekniker.

Härskartekniker kan yttra sig på många olika sätt, är ofta inlärda och relativt ofta vet inte ens härskaren om att hen använder dem, det är alltså sällan så att härskaren vill vara elak i egentlig mening utan teknikerna tjänar endast som syfte att få igenom sina önskemål. Då härskaren oftast lyckas med detta och offret inte når fram med sina protester så tror alltså härskaren att det här är helt naturligt. Eller som min exman, ordförande i härskarteknikernas förening, sa till mig häromdagen när jag diskuterade detta med honom: Det är väl någonting med min person och attityd som gör att folk lyssnar och lyder, jag vet inte vad det är men så har det alltid varit, ända sen jag var liten.

Jo tack, jag vet det! Min kära exman har lärt mig en hel del om härskartekniker och kommunikation bara genom att vara den han är. Jag lärde mig genom åren jag var gift med honom och under alla år vi varit skilda hur jag bäst når fram till honom.

Jag har bland annat lärt mig att svaghet aldrig lönar sig, tårar, vädjande eller ilska biter inte på härskaren utan är tvärtom ett tecken på resignation och att offret håller med. ” Hon gråter, alltså har hon slut på argument” eller ”Han blev visst förbannad, det är bara för att han vet att jag har rätt”.

För det första måste du få härskaren att lyssna och minsta lilla svaghet du visar upp så kommer härskaren att sluta lyssna.

Använd alltså en saklig ton, var sansad och lugn. Tala till härskaren som en jämställd, varken mer eller mindre och återspegla hens härskartekniker. Exempelvis genom att säga att ”Nu försökte du avbryta mig här, jag har inte talat till punkt än”.

Eller ” Nu när du förklarade de här sakerna för mig så låter det på dig som att du inte tror att jag är insatt alls i ämnet men jag känner till att det är så här…” eller ” Det verkar som om du försöker få mig att börja gråta nu genom att vara nedlåtande men jag tycker att vi diskuterar det här i en sansad ton istället”.

Kommunikation är samtidigt som det är det viktigaste som finns även det svåraste som finns. Det svåraste av allt är att kommunicera på ett sätt så att mottagaren tar emot budskapet exakt så som avsändaren menade.

Härskaren kommer att göra allt för att distrahera dig att framföra ditt budskap. Om du känner till det kan du lättare navigera genom de blindskär som hen lägger ut. Härskaren vill få dig att hålla med eller ge upp genom att få dig att bli arg, tappa tråden, bli ledsen eller få slut på argument.

Så här ska du göra för att inte falla offer för härskarteknikerna:

* Använd mindfullness för att behålla lugnet och för att fokusera.

* Visa ingen svaghet eller osäkerhet; kom i tid till mötet, var påläst och förberedd, var lugn och samlad.

`* Var neutral, visa varken vördnad eller nedlåtenhet; båda delar ger härskaren ett försprång.

* Fall inte för frestelsen att använda samma tekniker som härskaren att höja rösten eller vara sarkastisk eller nedlåtande, det är precis vad härskaren vill att du ska göra. Återspegla och återgå genast till diskussionen.

* Visa ingen irritation eller överlägsenhet, när härskaren försöker få dig att tappa humöret så håll bara upp spegeln och visa hen vad som gjordes och blev sagt och forsätt sedan diskussionen.

* Försök inte blidka härskaren med att vara privat eller känslosam. Tala gärna om hur du känner på ett sakligt sätt när det gäller ämnet ni diskuterar om det är relevant för att få härskaren att lyssna, men inte hur du känner när det gäller härskarteknikerna.

Sammanfattningsvis alltså: Återspegla härskarteknikerna istället för att bli ett offer för dem.