happygoluckiest

Den livsviktiga sorgen.

4 kommentarer

Vad är det perfekta livet, hur ser den där drömbilden ut som vi någonstans bär med oss där vi tror att om vi befinner oss just där, med de människorna och med de omständigheterna, då är vi lyckliga. Villa, vovve, volvo, brukar skämtsamt sägas om svenssonlivet som betecknar det trygga, stabila. Det lyckliga?
Vad händer om vi aldrig hamnar där, om vi förblir ensamma, om vi bildar en regnbågsfamilj istället, eller om ens partner dör i cancer, eller det efterlängtade och älskade barnet som man hoppades skulle bli hockeyproffs har en grav hjärnskada och aldrig ens kommer kunna ta på sig en jacka själv, ännu mindre ett par skridskor och bli ishockeystjärna. Om man drömmer om fem barn men inte kan få ett enda? Vad händer när vår drömbild av lyckan krossas? Kan man bli lycklig ändå, på något annat sätt?
Ofta hör vi sägas att det som inte dödar, det härdar. Jag vet inte om jag tror att det är så enkelt.
Då skulle inte så många människor gå omkring vilsna, olyckliga och otacksamma.
Tiden läker alla sår, är ett annat sånt där uttryck som folk vräker ur sig utan att veta vad de menar och det är ju inte heller helt korrekt om det inte är frågan om ett skrapsår på knät alltså.
Sanningen är att det är sörjandet som läker alla sår. Att sörja en förlust är det enda sättet att kunna gå vidare. Att bara ”lägga locket på” och påstå till omvärlden att jag har lagt det bakom mig nu och gått vidare, är inte att sörja. Ok, nu beror det ju även på vad det gäller men om vi talar om en större förlust som en grov kränkning; våldtäkt, rån, misshandel, mobbing eller en avslutad kärleksrelation eller en närståendes svåra sjukdom eller död. Då måste man sörja innan man kan gå vidare. För sorgen är det som läker såren. Det som är sant i talesättet att tiden läker är att sorgen tar tid. Lång tid, minst ett år innan den mest akuta sorgen är avklarad.
Ju större förväntningar du haft på den du förlorade, desto djupare och svårare kommer sorgen att bli.
Jag själv har till exempel aldrig haft några stora drömmar eller förväntningar när jag inlett ett nytt förhållande. Jag är ganska pragmatisk och har mera inställningen av att det ska bli spännande att se vad det här kan bli. Sålunda har min besvikelse inte heller blivit katastrofal när det tagit slut eftersom jag inte hade några drömmar som krossades. En väninna till mig är tvärtom; hon har alltid haft en dröm att träffa en man som ska vara på ett speciellt sätt, hon har en klar bild över hur livet med honom ska te sig och hur de ska ha det. Behöver jag säga att den här kvinnan gråtit många fler bittra tårar av kärlekssorg än vad jag nånsin gjort?
Alla får vi våra drömmar krossade någon gång i livet, oftast flera gånger. Den första illusionen som spricker är kanske när man som barn inser att Tomten inte finns på riktigt. För mig blev nästa illusion som sprack att mitt nyfödda barn inte var friskt, kanske skulle dö. Jag hade som alla blivande mammor gjort upp stora förväntningar om hur livet med den lilla bebisen skulle bli. Jag hade drömt om framtiden, hur min tonåring skulle vara, hur han skulle ta studenten, gifta sig och så vidare. De här drömmarna var jag tvungen att montera ner, en efter en. Det var smärtsamt. Fruktansvärt smärtsamt. Men nödvändigt för att kunna gå vidare med allt vad det innebar att ha ett funktionshindrat barn. Sorgen fanns där länge. Den var nödvändig.
Oberabetad sorg kan visa sig som smärta eller ångest senare i livet och andra svårigheter man råkar ut för kan bli svårare att hantera och mera traumatiska då rester av den gamla sorgen kan göra sig påmind.
Jag deltog i en föräldragrupp för föräldrar med funktionshindrade barn när min son var liten. Jag ville tala om min sorg men blev genast påhoppad av en annan mamma som förklarade att hon minsann inte sörjt sin underbara unge en enda dag, varför skulle hon göra det, hon älskade det här barnet precis som det var.
Jag försökte förklara att det var nödvändigt att sörja barnet man aldrig fick först innan man kan älska det man fick, men hon lyssnade inte. Hon envisades med att hon aldrig sörjt en enda sekund. Som om det vore skamligt att sörja, som om hon vore en dålig mor då. Det var ju precis tvärtom. Jag brukar tänka på henne ibland och undrar hur det gick för henne, om hon kom till insikt till slut.
Sorgen är livsviktig. Hur den ser ut är individuellt men det bästa är att bara låta den vara. Känn och bejaka alla känslor. Gråt när du vill, vila när du vill. Träffa vänner när du orkar. Skratta när du kan.
När jag hade den största krisen i mitt liv (mitt barn var svårt sjuk och kanske inte skulle överleva) så kunde en väninna ibland ringa och säga att jag skulle komma över, att hon hade lagat middag åt mig. Så satt vi hemma hos henne och drack vin och pratade om livet. Ibland gapskrattade jag mitt i sorgen. Det var underbart och jag är så innerligt tacksam för vad den här människan gjorde för mig då. Det var en del i sorgeprocessen att bara få vara, att få bli serverad mat, få prata lite och ha sällskap. Små enkla saker som visade sig betyda ofantligt mycket.
Jag brukar försöka säga åt min väninna med sin drömbild av den perfekta familjen att det finns en miljon olika sätt att bli lycklig på, att hon borde prova, Att hon borde våga. Hon är inte där än. Men hon kanske kommer dit en dag. Jag hoppas det för bitterheten skulle inte klä henne. Bitteheten är missklädsam på alla.
Jag vet idag inte om jag hade varit lyckligare om alla mina drömmar gått i uppfyllelse. Jag har faktiskt ingen aning om det. För jag tror inte det är relevant. Jag kanske hade varit väldigt olycklig då. Men jag är lycklig nu så varför ska jag ens jämföra eller undra?
Det jag vet är att lyckan inte har med det man drömmer om att göra. Man måste släppa sargen, komma in i matchen och bli lycklig där man befinner sig. Att säga farväl till sina drömmar är ett sätt. Sörja det som inte blev. Barnet man inte fick. Pappagestalten man aldrig hade. Den stora kärleken man aldrig fick.
Hitta lyckan inom dig istället. Har du lyckan inom dig så kan du aldrig förlora den, det har jag skrivit förr men det förtjänas att upprepas.
Visst har mina krossade drömmar på sätt och vis gjort mig mera klar över att jag måste se till att vara lycklig med det jag har, inte det jag inte fick. Men för en del människor är det inte så enkelt. Många blir olyckligare och förblir olyckliga. Alla stärks inte av det som inte dödar dem. Jag tycker inte om såna där klämkäcka meningar. Vad allt handlar om är att förstå att det är viktigt att sörja sin krossade dröm och sen se till att bli lycklig i verkligheten istället.
Alla sorger behöver avslutas innan man kan gå vidare men hur gör man med en gammal obearbetad sorg då? Det går att sörja färdigt den också även om det är svårare. Oftast kan man få hjälp hos en terapeut men man är man insiktsfull och medveten om hur den gamla sorgen påverkar en i nuet så är mera ältande kanske bara kontraproduktivt, det räcker att man känner till sorgen och dess konsekvenser; att gräva ytterligare i det gör bara att gamla sår rivs upp igen. Du kan avsluta din gamla sorg med en symbolhandling istället. Tala ut med dig själv om din förlust, säg att du kommit över, förstått och förlåtit. Släng bort gamla minnen som smärtat. Bränn exets tröja eller släng bort hens böcker. Gå till din pappas grav lämna en blomma och ett brev där du skrivit att du avslutar ditt sörjande och går vidare nu. Fokusera på att du är en annan person nu. Drömmarna är borta. Ditt liv är ett oskrivet blad.
Nu ska jag ta några dagars bloggpaus. För dig som eventuellt inte kan vänta har jag gjort några tidsinställda inlägg, det återstår att se om det fungerar bara. Jag ska ha en helt fantastisk människa på besök. En man som jag inte har några illusioner om mera än att det uppstår någon slags magi när vi möts. Så jag ska ägna mig åt att lyckoboosta med italiensk mat, champagne och amore. Livskvalitet och lycka! Ta hand om dig så länge.

Författare: Happygoluckiest

Har hund, halvvuxna och bortskämda barn och en trädgårdstäppa i skriande behov av kärleksfull omvårdnad. Gillar champagne, engelska kriminalromaner, samlar på ugglor och och är lite besatt av allt italienskt, särskilt maten. Psykologi har alltid intresserat mig och efter flera års djup depression, en livskris och eget sorgearbete har jag skapat mina egna verktyg att klara motgångar, hitta vardagslyckan och styrkan i mig själv. Jag har även många års erfarenhet av att möta människor i kris och har sett att den metod jag använt kan hjälpa andra. Skriv gärna en kommentar om du har någon fråga eller speciellt ämne som jag ska ta upp i bloggen. Hey ho, lets go!

4 tankar om “Den livsviktiga sorgen.

  1. Sorg är livsviktigt. Sörjer vi inte våra förluster, våra krossade drömmar och våra tillkortakommande kan vi aldrig gå vidare och leva ett fulländat liv.
    Vår tids duktighetssamhälle är till hinder för sorgearbetet. Det är varken fint att sörja eller många gånger ens tillåtet at ta sig tid för sorgearbete. Vi ska hela tiden prestera på topp. Även om sorg inte är en sjukdom (men kan leda till sjukdom om man fastnar i den) borde det vara mer tillåtet att vara sjukskriven för sorgearbete.

    Jag har tre bilder av livet, en av dem är stramaljtavlan. En sådan där med ett målat motiv som man sedan fyller med stygn av garn i olika färger.
    Som barn målar vi vår stramalj, en bild inspirerad av barndomen, sagor och fantasier. Vi syr på vår tavla och den fylls av liv och upplevelser. Men så inträffar saker, det vi kallar livet, och vi måste måla om bilden för att sedan sy vidare. Bilden vi ritar måste passa ihop med det vi reda nsytt men också vara möjlig för oss att brodera/leva.

    Det finns människor, jag vet några stycken i min närhet, som fortsätter att behålla bilden som de nalltid varit. Men den är inte längre möjlig att brodera/leva och hen petar upp stygnen gång på gång och känner sig för varje gång allt mer misslyckad. Vad kan vara orsaken? Är det nålen som är sned? Är det garnet som har fel kvalitet? För inte kan det väl bero på personen själv som så ihärdigt försöker brodera/leva upp till förväntningar på livet och sig själv som inte längre är möjliga att förverkliga.

    Jag har målat om min stramalj många gånger och bilden ser inte alls ut som den ursprungliga. Men jag broderar avsnitt för avsnitt på livets tavla och känner mig allt mer nöjd med bilden eftersom den är jag, den jag blivit av alla de händelser som gjort att jag varit tvungen att måla om bilden gång på gång. Jag vet också att den bild som kommer att finnas när tavlan är färdig inte alls kommer att se ut som den bild jag just nu broderar på…

    Gillad av 1 person

    • Så fint skrivet Kraka. Din kommentar får mig att minnas en tavla jag hade när barnen var små. Det var fröknarna på dagis (eller pedagogerna på förskolan kanske det heter numera) som hade gjort iordning en tavla där man skulle fylla i barnets livshändelser, födelsedagar, första julen och så vidare. Jag hade aldrig tid att göra klart den där tavlan då mitt liv var alldeles för stökigt med en massa annat mycket mera akuta saker än den där tavlan. Ändå kunde jag vakna ibland med ångest över att jag inte gjort klart den, som om hela mitt värde som mamma låg i om jag hade fyllt i luckorna eller inte. Senare förstod jag att den där tavlan representerade så mycket mera, att den var som ett dokument över mina krossade drömmar och hur jag tvingats prioritera om i livet. Det gör ont nu att tänka på det, dvs det gör ont i mig för henne som jag var då, hon som försökte vara perfekt utan att kunna det. Hon som gjorde vad hon kunde och gjorde det bra, men ändå inte uppskattade det själv eftersom hennes liv inte såg ut som det skulle på den perfekta tavlan. Kram på dig!

      Gilla

  2. Ping: Livets tavla – En ständig förändringsprocess | Kraka

  3. Hoppas att du får några sköna dagar med fortsatt magi. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s