happygoluckiest

Martyrskapet är som socker.

1 kommentar

Nina skrev till mig och undrade lite varför vissa människor inte verkar vilja känna någon tacksamhet, glädje eller lycka. Om det finns något som håller dem kvar nere i gnällgropen.
Visst finns det vinster med offerrollen. Den första är bekräftelse, att man blir tyckt synd om, får sympatier.
Jag tänker på den slags människor som lägger upp statusar på facebook innehållande allt från klagomål över diverse sjukdomar och värktillstånd till aggressiva hatkampanjer om sjukvården, skolan, myndigheter, regeringen och liknande. Jag menar nu inte tillfälliga saker som någon retat upp sig på utan den typen av människa som gjort det till sin grej att klaga på allt.
Den andra vinsten är att man slipper ta ansvar för sitt problem genom att lägga skulden på någon annan. Man söker syndabockar och genom detta så behöver man inte göra något åt problemet, nämligen sin egen inställning.
Om du får en sjukdom så kan du antingen välja att bli ett offer eller så kan du välja att äga ditt problem.
Offerrollen lämpar över ansvaret för sin sjukdom på vänner, familjen, sjukvården, landstinget, staten, moderaterna och allt vad det nu kan vara. Medan den som äger sitt problem ser ansvaret som sitt och förändrar sin inställning till sin livssituation istället. Det betyder inte att man är ansvarig för sin sjukdom eller att samhället inte har skyldigheter att hjälpa. Det är problemet, hur du väljer att hantera det och din inställning till det som du äger ansvaret för.
Om två kvinnor har identiska sjukdomar och identiska smärtor så väljer den ena att prata om sin smärta hela tiden, lägga ansvaret för sitt mående på sin man som blir medberoende i hennes offerroll genom att hjälpa henne upprätthålla den (hjärnans belöningssystem) sina vänner genom att ständigt berätta om sin värk och vännerna bekräftar henne och uppmuntrar henne och ger henne beröm (belöningssystemet igen) och genom att lägga över ansvaret för sitt problem på en läkare vid en sjukhusavdelning där hon anser sig ha blivit felbehandlad. Hon för ett daglig krig med att skriva insändare i tidningen, ringa runt och söka rättshjälp och klaga i sin konsumbutik.
Den andra kvinnan behöver inte någon bekräftelse på hur sjuk hon är så hon tagit ansvar för sitt problem, har gillat läget och valt att se livet ur ett nytt perspektiv. Hon har valt att vara tacksam över den vård hon får och att fokusera på det positiva. Istället för att kriga emot problemen så ser hon dem som något hon får räkna med och arbetar med dem istället. Jag brukar ofta tänka att det är energislöseri att använda så mycket av sitt fokus på att föra krig mot lagar och rättigheter som vissa patientgrupper gör. Den energin behövs så väl till annat. Sitt eget välmående i första hand.
Båda kvinnorna har valt en lösning på sina problem, men vem av dem är lycklig och vem är olycklig?
För martyrskapet är som socker, gott att äta när du är hungrig men det är ingen bra näring för kroppen.
Det finns ingen dynamik i offerrollen, den för dig inte framåt annat än till mera ältande, missnöjsamhet och olycka. Att äga sitt problem är alltså att acceptera sin sjukdom. Numera finns vetenskapliga terapimetoder för att få patienter med kronisk smärta att kunna acceptera situationen och hantera sitt problem. Nina nämnde också att hon i en speciell situation där det är ”normalt” att vara missnöjd och otacksam, ses lite som ett ufo för att hon väljer att vara glad och tacksam istället.
Jag känner själv igen den där misstron. Det är oerhört provocerande för dem som använder sin offerroll för att tanka bekräftelse om det kommer en glad idiot och stör. De blir irriterade och misstänksamma och tror att man måste låtsas att vara glad eftersom det inte ”går” att vara glad och tacksam i en särskild situation.
De är avundsjuka helt enkelt och vi vet ju vad avundsjuka beror på, eller hur!

Författare: Happygoluckiest

Har hund, halvvuxna och bortskämda barn och en trädgårdstäppa i skriande behov av kärleksfull omvårdnad. Gillar champagne, engelska kriminalromaner, samlar på ugglor och och är lite besatt av allt italienskt, särskilt maten. Psykologi har alltid intresserat mig och efter flera års djup depression, en livskris och eget sorgearbete har jag skapat mina egna verktyg att klara motgångar, hitta vardagslyckan och styrkan i mig själv. Jag har även många års erfarenhet av att möta människor i kris och har sett att den metod jag använt kan hjälpa andra. Skriv gärna en kommentar om du har någon fråga eller speciellt ämne som jag ska ta upp i bloggen. Hey ho, lets go!

En tanke på “Martyrskapet är som socker.

  1. Ping: Vårt behov av tröst är omättligt. | happygoluckiest

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s